Vill skriva skriva skriva, men det känns som om med varje ord berättar jag hemligheter som ingen ska veta. Förutom jag, förutom du, förutom inget vi. Och vi kan bråka på dåliga tider, dåliga telefoner och världens sämsta tidpunkt för något som aldrig hade passat in. Och jag vill skriva skriva skriva och åter igen skriva men det känns som om du redan har försvunnit och då spelar det ju ingen roll. Det spelar ju ingen roll ifall jag skriver. Eller skriker. (förlåt för att jag skrek på dig då jag gick hem från krogen. Jag var bara förtvivlad över att jag visste att du inte fanns i min säng då jag kom hem.)



Och

(förlåt för att jag kallar dig fula namn då jag analyserar saker med mina vänner. Jag vill bara att de ska tycka illa om dig så det kanske blir lättare för mig att göra det.)

Självklart dricker jag en heineken medans jag skriver det här. Ironi på det här.

Inser att jag i ett halvår har varit sveriges mest lurade tjej. Så, tack för det. Och nu. Nu vet jag inte riktigt. Alls. Hade jag haft en flaska vodka så hade den varit snart tom nu. Bara så att ni vet. Liksom.

Det är klart man blir frustrerad då det känns som om ingenting någonsin bli bättre. Det är den ena saken efter den andra och jag orkar inte nojja mer. Okej?