Eftersom folk tydligen tycker om att resa med flyg i dessa dagar blev det inget besök ifrån stockholm idag, det var trist. Men man får göra det bästa utav saken då. Och därför blir det ett par stackars öl på uteservering med Linnea och Dag. Jag känner mig sprallig och glad och saker blir bara bättre och bättre! Förstår ni det?

Oj, nu måste jag ju springa och möta upp Linnea. Bra att bo så nära. Väldigt bra!

Idag har jag klippt mig, och fattar inte riktigt hur jag ska göra för att få till det likadant som frisören fixade det och jag förstår inte riktigt hur det ska gå till att hålla allt på plats i malmövindarna. Jag vet därför inte alls ifall det blev bra eller inte. Det känns bra. Men vi får se de kommande dagarna hur det artar sig.

Annars är det en fullkomligt lugn fredag. Jobbar imorgon och imorgon flyttar det också in en kille i det lillasovrummet så jag har plockat undan lite, städat lite. Kommit över en braa playlist och dricker god öl och gott vin.


WIN PÅ DEN HÖRRNI!

Tände lite ljus för att göra hemmet lite mysigare nu innan det ska komma några och kolla på rummet jag ska hyra ut. Just innan jag skulle tända det sista ljuset i köket flög en känsla över mig. Detta känns som gången jag skulle på en dejt. I mörkret på krogen hade han verkat bra. snygg och bra. Han mötte mig utanför en matvarubutik på dalaplan, han bad mig vänta utanför ytterdörren i fem minuter, för att han skulle fixa lite saker. Jag kommer in i lägenheten , tar av mig ytterkläderna, möts av ljus i hela jävla lägenheten, svag musik och två vinglas på vardagsrumsbordet.

Okej. So far var det väl inte ett helt helvete. Även ifall man charmar mig lättare med ett sexpack folköl och en rulle.

Efter ett tag ursäktar han sig. Går till stereon. Sätter på Celine dion.

MY HEART WILL GO ON.

Jag ursäktar mig, tar på mig ytterkläderna och går. Hela vägen hem skrattar jag.

Ursh. Nu ska jag nog släcka lite ljus. Det här är ju ingen dejt för fan.

Jag var nog aldrig den personen, aldrig någonsin, inte ens lite. I vissa sekvenser av mitt liv, hittills så var jag kanske snudd på. Jag var nära att vara den. Men i takt med att vissa saker lugnar ner sig, så eskalerar andra. I sekunden som man börjar lugna ner sig, växa ikapp med alla visioner man haft om var man skulle vara , just nu, så är det som om andra saker kommer fram. Allt det där man låtsas vara.

Men visst är det sjukt att folks uppfattning om en själv, och min uppfattning om andra är så jävla svår att bryta. Det är så fruktansvärt svårt att förändras och tillåta folk att förändras.

Och beröringen från inatt, imorse börjar sakta försvinna från min hud och jag vet ju om att man glömmer bara en kort tid. Bara i ett par timmar så glömmer man. Jag vet om jag antagligen är mer naken nu, med kläder på. Mer naken nu än vad jag någonsin varit.

Jag är lättare att såra nu, jag är skör men otroligt stark för att jag låter mig vara just det. Förr har det varit lätt. Lätt att glömma, allt. Länge. Det fungerar inte så. Inte längre. Jag kan tafatt dra täcket över huvudet och sova bort flera tusen år ifall jag vill. Men jag vaknar ju, jag går ju upp.

Jag är mer naken nu. Men mer stark än alla andra.

Iskalla händer under tröjan och det var så varmt under täcket. Vi vet att vi bara glömmer för ett par timmar, även ifall hans axel alltid har varit snäll mot mig alla nätter han ringt och sagt att han lämnar dörren öppen ifall jag kommer över. Naken hud mot naken hud och vi glömmer så jävla bra tillsammans. Gropen , den lilla lilla gropen på bröstkorgen kan göra mig glad vilken dag som helst och hans hud doftar helt ljuvligt mellan mina lakan.

Jag vet, han vet att vi bara glömmer. Men vem fan har inte lite saker att glömma?

Det är så patetiskt på så många sätt, att jag drar mig från att vistas på samma ställe som den här personen än, så här lång tid efteråt. Att jag planerar hur jag ska skratta bara för att försöka såra något som jag inte vill göra illa. Att jag inte vet om jag förmår att hälsa även ifall jag vet att någonstans där inne har jag en vän. Jag vet att jag har det för vi är så lika. Vi har suttit på så många fester tillsammans där vi har viskat små ord och förstått en hel värld. Där vi gått iväg och kedjerökt cigaretter i köksfönstret och värmt fötterna mot varandras. Vi har bråkat minst lika många gånger och vi har puttat ifrån varandra fler gånger. Vi har varit på så jävla många äventyr tillsammans, litet som smått. Musiktävlingar och promenader och herregud vad jag saknar.

Men nog är nog, en gång för alla.
Ibland är bara en stad för liten.

Lycka är ibland att komma på att man köpte den där bästa serietidningen förra gången man var i stockholm. Lycka är att komma på att det inte spelar någon roll hur många gånger man läser dem. Man skrattar och fnissar lika mycket ändå. Så nu tar jag med denna godingen med mig till sängen och bäddar ner mig.

Jag har en passion, en drog , en vana. Varför gång jag går förbi pressbyrån köper jag en korsordstidning. Jag slutar ju jobbet på morgonen, köper min tidning innan den andra bussen går. Det är alltid 13 minuter som man måste vänta. Det passar så bra. Iallafall, jag köper min tidning. Kommer hem, lägger den på soffbordet, måste alltid leta i fem år innan jag hittar en penna. Och börjar lösa den. (till saken hör att jag också alltid har en korsordstidning i väskan ifall jag måste vänta på fiket innan de andra kommer dit) Men iallafall, så har jag en speciell relation till korsord.

Hemma i Piteå, då alla bodde där och de flesta var arbetslösa eller pluggade på komvux så samlades vi alla på "Roasters" (det enda lite större fiket) och drack kaffe vid 12-13 tiden. Varje dag hade vi antingen korsordstidningar eller aftonbladet med oss. Kanske tre tidningar på sex personer. Vi hjälptes åt. Varje fredag så löste vi aftonbladets korsord. Kliade oss lite på huvudet och sa "oj oj oj". (fredagskrysset är alltid det svåraste).
Sedan till slutet hade kanske 10 personer försökt hjälpa till. Och oftast gick det väl.

Ibland hade vi dueller. Två mot två. Likadana korsord. Och detta var på allvar. Man var tvungen att vinna. Ibland fuskade man. De flesta var rökare. Så de som kom in först hade möjligheten att fuska.

Så ja, jag gillar korsord. Det är på allvar.

Har just kommit hem från en försenad söndagsmiddag hemma hos maja och jim. vi har ätit, ätit och skrattat. Men jag kan inte slappna av. Jag har inte kunnat göra det alls på sista tiden. Jag sitter på nålar, tankarna rör ihop sig i huvudet. jag vet att jag borde sova, jag vet att jag är utmattad, jag vet bara inte hur jag ska bli lugn. Sådär i hela kroppen. Och ni kanske säger "knulla?" "ta ett glas vin" "gå bara och lägg dig så ska du se att det ordnar sig". Det gör ju för fan inte det.

Jag kan bara inte slappna av.

Idag saknar jag världens bästa tjej, den där bästa vännen. Och jag vet att det är sjukt egoistiskt att önska att hon struntar i att plugga i bryssel den här våren. Men..Kom hem? Det är liksom viktigt. Prata massa viktiga saker och en hel del strunt. Eller kom inte hem, men tiden får flyga iväg. Det är okej. Jag ska sova tills i sommar. OK. bra.

Och jag avskyr nog mest av allt att de bryr sig fortfarande, när jag står där i ruset, köper öl till hela baren och fingrar på de där tatueringarna jag minns så väl. Och undrar lite när jag såg dem för första gången egentligen. Det är så många år sedan, och han tar mig om ryggen då jag står vid baren. Det känns ju då han gör det. Och han lånar mig sin axel då jag inte riktigt orkar mer. Då man inte har något dansgolv att dansa på. Där man kan låta timmarna gå under ljus och in under ljud. Han lånar mig axeln han alltid gjort. Hans tröja faller ner, och jag ser en annan tatuering. Jag har inte sett den förr. Den är vacker, hela han är vacker. Men jag stör mig på det. Det gör ont att jag stör mig på det. Han lägger handen över mitt nyckelben och jag stör mig på det. Hans hand bränner. Jag kurar ihop mig i hans famn i tio sekunder, jag räknar.

1, 2, 3, fan fan, 4, 5, 6, fan, 7, 8, 9, helvete, 10.

Och jag försvinner, vänder mig rakt om och går. Tar min jacka från garderoben, hoppar in i den första taxin jag ser. Lägger mig mellan lakan och jag hatade så mycket. Det är pinsamt hur mycket jag hatade just då. Lovar mig själv att aldrig räkna igen. Aldrig stå så igen.

Lycka till.

Kaffet kokar redan och jag har just stigit upp, det var en stormig natt där ord skrevs som jag skrivit många gånger förut, där budskapet aldrig går fram. Och det är jobbigt att bli anklagad för saker. Saker som aldrig gått över.

Nu ska jag glömma gårdagen, dricka mitt kaffe och gå till bussen.
Idag är det jobb igen, idag är som alla andra dagar.

Och även ifall det är grått och jävligt trist ute så tror jag det här kommer bli en helt fantastisk dag. Håll tummarna.