Och jag avskyr nog mest av allt att de bryr sig fortfarande, när jag står där i ruset, köper öl till hela baren och fingrar på de där tatueringarna jag minns så väl. Och undrar lite när jag såg dem för första gången egentligen. Det är så många år sedan, och han tar mig om ryggen då jag står vid baren. Det känns ju då han gör det. Och han lånar mig sin axel då jag inte riktigt orkar mer. Då man inte har något dansgolv att dansa på. Där man kan låta timmarna gå under ljus och in under ljud. Han lånar mig axeln han alltid gjort. Hans tröja faller ner, och jag ser en annan tatuering. Jag har inte sett den förr. Den är vacker, hela han är vacker. Men jag stör mig på det. Det gör ont att jag stör mig på det. Han lägger handen över mitt nyckelben och jag stör mig på det. Hans hand bränner. Jag kurar ihop mig i hans famn i tio sekunder, jag räknar.

1, 2, 3, fan fan, 4, 5, 6, fan, 7, 8, 9, helvete, 10.

Och jag försvinner, vänder mig rakt om och går. Tar min jacka från garderoben, hoppar in i den första taxin jag ser. Lägger mig mellan lakan och jag hatade så mycket. Det är pinsamt hur mycket jag hatade just då. Lovar mig själv att aldrig räkna igen. Aldrig stå så igen.

Lycka till.