God says

Jag menade det jag sa, jag älskar dig. Handen i handsken och du var bra.

I´m sober and the rest are gone.

Jag undrar ifall det är dumt av mig att tänka att jag inte vet, då jag visst vet. Att det är dåligt av mig att tänka att jag inte kan, då jag visst fan vet att jag kan. Och jag vet att alla andra vet att jag kan. Men varför ska det vara så svårt? Och jag famlar iväg från rosengård, till något som inte är det, men som ligger alldeles nära och jag undrar varför inte gatustenarna rör sig under mina fötter. Stampar stampar och allt verkar så stadigt. Så stabilt. Och jag blir rädd. Lite för rädd, lite för rädd. Men jag vet inte vem jag ska vända mig till.

För det kan bli så fel. Man kan säga saker som är bra , man kan vara rolig i flera år. Man kan vara den som alltid skrattar och som tycker att livet är så jävla underbart. Hela tiden. Men man kan också vara den som tycker att det är svårt att bete sig, att det är svårt att se det sanna i människor man verkligen försöker ge en chans.

Och ni kan säga till mig att jag har fel. Kan ni göra det? För jag vet inte om jag har fel, eller rätt eller om jag ens nosar på sanningen om folk. Om er.

Nu ska jag sätta mig tillrätta i soffan, sticka lite lite lite mer på min andra halsduk och jag borde äta. Men imorgon ska jag äta limpmackor och dricka te då de andra åker skridskor. Jag får inte. Eller det sa aldrig läkarna. Men jag antar.

Ikväll har jag druckit alkoholfritt vin. Jag blev inte ens placebofull. Så jävla kasst.

give me the gun.

http://www.youtube.com/watch?v=KWmETxWM0h0


Denna morgonen lyssnar jag bara på musik jag lyssnade på förr. Förrmusik.

welll.

Sjukhusgodis till förfogande.
jag dör lite just nu.
mitt liv kan ändras vilken sekund
som helst. allt kan gå åt helvete.

så sitt ni och klaga över att personen
som ni älskar tycker att ni är ett avskum.
jag hade inte brytt mig mindre

I don´t know how .. do you?

Jag sitter på sjukhuset, nere i det stora väntrummet, på fastande mage, törstig som få och förstörd för att min kropp inte fått morgon cigaretten. Jag lyssnar på bra musik för att få bort tankar ur huvudet. Har sovit tre timmar inatt för att tankarna vill inte lämna mig i fred. De har tagit en massa blodprover nu. Stuckit fel och stuckit rätt. Det gör ont i handen efter den stora nålen. Och min mage kurrar. Verkligen låter.
Snart snart snart snart får jag veta. Då får jag veta när, om och hur.
Blir det idag? Vad gör jag om det blir idag? Jag vill kunna förbereda mig. Och det kan jag inte då jag sitter ensam i ett iskallt väntrum. Borde det inte vara varmare? Det är ju tydligen sjuka människor som spenderar alltför många timmar här. Jag borde inte vara här. Min mamma är orolig och jag vill inte göra henne orolig. Inte då hon är 150 mil bor. Hon vill köpa resa ner hit, hon vill ta hand om. Men jag tror jag skulle tycka allting var lite för farligt ifall hon var här. Nu måste jag låtsas vara stark och det är jag inte, men jag låtsas väldigt bra. Om hon var här skulle jag tillåta mig själv att falla längre ner, snabbt och jag vet inte. Jag vågar inte falla ner. Jag har riktat in mig på att jag ska vara tillbaka på jobbet på lördag. Och jag vet att jag inte kommer kunna. Men jag måste tillbaka. Jag kan inte vara såhär, det får inte vara såhär. Jag sover så länge nu, jag skrattar men jag älskar att slita ut denna arma kropp. Och jag hatar att den sagt nej. Den säger nej nej nej och jag vill bara tillbaka. Jag vill somna utmattad varannan natt och vara uppe och faktiskt känna att jag gör nytta. Just nu gör jag ingen nytta. Just nu förlitar jag mig på andra. Det gör jag aldrig annars. Jag tar hand om, jag blir inte omhändertagen. Det fungerar inte så för mig.

Om en timme borde mina provsvar ha kommit tillbaka. Om en timme borde jag ha svaren på den närmsta tiden. Over and out.

Things get better in the morning.

Ibland vill man ha katt. Alldeles nära. En katt som alltid somnar och spinner högre än traktorer brummar.

Everything is a war

Telefonsamtal på kvällen som förklarar så att hjärtat börjar slå extra hårt. Som gör hjärtat oroligt. Ett kom in så tidigt du kan, du kanske stannar på observation. Och jag sitter mittemot en som håller hand och klappar kind som är alldeles blöta av tårar. Och jag får ingen ordning på vad som händer. Vännen, den fina, följer med. Håller hand och förklarar. Jag stirrar mest framför mig. Yr och vill sova. Sover fast vill vara vaken.
Lämna blodprov, stick i fingret och tänka "Men jag har ju faktiskt inte så ont", även ifall det gör ont ont ont. och flera läkare som viskar "vad vad vad ska vi göra?" Men varför kan inte saker vara lugnt? Jag är ingen dålig människa. Och folk säger socialtmissanpassade saker och jag orkar inte ta tag i det. Jag blir arg för jag är förtvivlad. Förstår inte folk att det känns bättre ifall de bara säger att de tänker på en, ger en kram och stryker bort det onda från kroppen? Att de får mig att skratta betyder mer just nu är att älta, analysera och vara där för någon annan. Och jag satt bland vänner som skrattar, som stryker bort och som bara finns där. Och huvudet snurrade runt runt runt och det var hem hem hem. Här hemma snurrar det lika mycket. Men här får jag gråta. Jag får falla. Och jag kan vara hur liten som helst. Jag kan vara den minsta.

Jag hoppas på en lugn helg. Utan ont. Utan tårar. Jag ser framemot att vila, vila och vara utvilad på måndag. Jag ska inte sätta min fot på det där stället förrän måndag. Och de ska fan i mig inte få skära i mig. Fuck no.

And you say "schh"..

Jag går runt i en lägenhet som inte är min. Men den andas lugnt. Och livet har varit skit ett tag nu. Och igår var det fruktansvärt. Det var ont, det var hålla Li´s hand, det var inte förstå och det var svimma ner på golvet. Det var nål i fingret, nål i armen. Det var "Kom tillbaka på torsdag" "här får du lite tabletter" Det var "Vila", det var "dåliga värden" och det var frågor om livet. Och jag förstod ingenting.

Det var gråta tyst och det var kramas hårt. Det var mardrömmar på natten och ont i kroppen hela tiden.

Men lägenheten andas lugnt. Och jag ska snart gå och få lite luft.

Och det är aj aj aj i hela min kropp, när jag böjer mig ner och nästan inte kan resa mig igen för att det känns som om hela världen snurrar förbi mig. Det är gå sakta för att inte snubbla och mina händer är kalla. Händer som smeker ryggen av vänner som inte vet men som vill ge tröst. Och kramar runt hals av de som vet och som vill stötta lite mer.

Nu ska jag gå. Lägenheten andas fortfarande lugnt. Och jag längtar hit redan. Lapp på bordet och hejdå. Hejdå för den här gången och du behandlar mig bra.

do you understand why this is hard?

Jag är inte sur, jag är inte irriterad på dig. Det känns bara som om jag kommer att falla sönder helt. Nu ska jag till sjukhuset. Jag är inte sur. Jag är bara väldigt fruktansvärt ledsen.

It hurts. You have no idea.

Önskar att benen inte vore så svaga, att rummet inte snurrade så fort, att tårarna inte var så närvarande. Önskar att jag satt hemma, så att jag hade sluppit låtsas att vara så stark. Önskar att jag hade haft smärtstillande som hade kunnat ta bort smärtan och jag önskar att detta aldrig hade hänt. De vill att jag ska åka in, för att kolla. För att se ifall jag kan vänta till på Onsdag. De vill att jag ska åka in, men jag kan inte.

Varför kan ingen bara ta tag i mig, dra mig dit och varför ska jag vara så feg?

Nu måste jag ligga ner. Jag ser dubbelt och ingenting finns längre. Jag har aldrig varit såhär ensam.

Yummie. I say.

Världens finaste morgon. Och även ifall min kropp håller på att gå sönder, värker och är fel, så var det finaste och mysigaste morgonen. Om kroppen hade slutat tjafsa så hade allting varit perfekt. Nu sitter jag på jobbet och vill tillbaka till varmsäng,varmt och fint.

Aj aj aj aj aj. Sjukhus imorgon. Aj aj aj aj aj. Fan.

The playground was our ground.

Har kommit hem efter ett dygn borta. En minisemester fem minuter ifrån min verklighet. vin, cigaretter, öl och kramar. Vakna vid tolvtiden av att någon redan har varit vaken i flera timmar och antagligen verkligen verkligen verkligen velat att jag skulle vakna, kasnke för att skratta lite. för att vara lite. Dra på mig fin fin mörkgrön tjocktröja och äta god väldigt perfekt frukost med tusentals olika sorter te att välja på. Veta att egentligen borde man gå hem, börja dagen. Men inte bryr sig om att mobilen laddar ur, strunta i att klockan faktiskt tickar, snabbt. Och halvsova till dåliga zombiefilmer och skratta skrattet jag aldrig hört förr.

Nu är jag hemma, och min kropp är utvilad, har ingenting att klaga på och alla mina vänner ska vara under samma tak ikväll. Dricka öl och snacka. Och jag ska vara där. Och jag ska längta till nästa minisemester.







Stockholm om några dagar. Några få. Träffa grabbarna, skratta, dricka öl och mysa i soffor.

I die a little.

Kan inte med det här. Min kropp dör.
Tårarna bara faller och jag kan inget annat än att trycka telefonen lite närmare mig. Lite bara lite närmare. Snart är det den 21:a och då ska jag ha tagit beslut. Min kropp gör ont. Ont så in i helvete. Och ja, jag dör. Dör lite varje sekund. Det är inte lätt. Det kan jag lova er. Det är fan i mig inte lätt. nu ska jag ut på balkongen och tänka. För här faller bara tårar och min kropp vill inte mer. Vill inte vara med längre.

My back hurts and I don´t want this

En kväll i soffan som har inbegripit tårar, väldigt god mat, tårar och bonde söker fru.
Borde städa upp här, vi har lagt alla våra kläder på golvet och det känns inte riktigt fint. Vi hävdar att det är golvvärme. Ni vet, gosigt för fötterna.
Men jag måste städa till lite, en kompis till mig ska hit. Dricka te och skvallra.

Idag hade vi dessutom inget varmvatten i lägenheten. Både jag och Li var i desperat behov av att tvätta håret. Så vi kokade flera hundra tusen liter vatten, fyllde i petflaskor och diverse behållare. Och sedan stod vi där, nakna och hällde vatten över varandra. Kändes väldigt 1600-tal. Men rena blev vi. Och fnittret studsade mellan badrumsväggarna.

Var det nu jag skulle städa?

sleepy, fuck you.

Har suttit hemma hos Malin och Sebastian och stickat. Vi satt bredvid varandra i deras gungstolar och stickade. Fin fin fina färger och fin fin fina vänner. I ren panik över att jag inte riktigt klätt mig okej för Malmös vind idag så ringde jag taxi. Jag står inte och väntar i 20 minuter idag (och jag ville hem för att sticka.) och chauffören var min granne.

"Jag bjuda dig. Aldrig betalt av granne"

Måste jag nu bjuda honom på bakverk eller liknande? Och han har världens sötaste son. Sju bast och artigast i hela världen. förbannar faktumet att han inte var lite äldre. En sådär 18 år äldre.

Jobb imorgon och jag lyckas aldrig riktigt pricka in att sova så mycket som jag måste. Varannan natt fungerar inte riktigt. Det gör det verkligen inte. Så alla ni där ute som sover varje natt, gosar ner er och får era åtta timmar med sömn. fuck you. Idag gillar jag er inte alls. Inte för fem öre.

When friends come ...

Inatt har jag ramlat in i famn, i en famn jag känner så väl. Där jag har vilat mitt huvud många gånger förut. Där jag känner mig älskad utan krav och där jag bara kan finnas. Jag har suttit i en loge där jag har haft toalettfest med honom, jag har skrattat och jag har druckit väldigt mycket vin. och öl. Vi har dansat nära och jag har dragit händerna genom hans hår. Ni vet, fingertoppar mot ansikte och händer mot händer. Och det är bara innerlig vänskap. Den vänskap där man bara njuter av att vara nära, igen. För det är alltför sällan. Att ramla in i den famnen var det bästa jag gjort på länge, att ligga på soffan i den stora logen och höra dunk dunk från hjärta och från dansgolv, höra dunk dunk från hjärta och han är bland det bästa jag vet. Han läser mig som en öppen bok och det är dunk dunk, den bästa vänskapen. Lite synd att jag missade då han fotade. Det finns ingenting jag älskar mer än att se honom fota. Han är duktig.

Home is where you´re heart is

Idag saknar jag Piteå, vintern, grabbarna och allt. Så det så.

Hard work, sleepless nights.

Min natt har bestått av detta. Katten på jobbet har legat på min bröstkorg och jag har pratat i telefon. Inte för att mycket viktigt har sagts. Men mycket skratt. Katten har lekt och hämtat alla leksaker och lagt dem på mig. Vi har sprungit runt i hela lägenheten för att sedan småslumra tillsammans. Katten är grym. Jag gillar den.

One day of sun, coffee and cold.

Det är natt, och jag sitter i soffan. Det var alldeles för kallt i sovrummet och jag tycker inte om att sova ensam. Kollapsa av trötthet i soffan är ett bra alternativ. Borde kanske ta och bädda ner mig, men jag kan inte sova. Måste lära mig att sova.

Har haft en bra kväll. Tagit två öl tillsammans med lite vänner, gått lite promenad i den älskade staden. Och allting blev tydligt. Denna stad är vacker. Att kvarteret där man bor alltid doftar nybakade bullar om nätterna gör inte saken sämre.

Och jag ska bli bättre, bättre på att ge mig tillåtelse och snabbare på att ge svaren.

Nu ska jag kika igenom bilder som finns i min inkorg på mobilen. Så det så.


Over and out.

When I just breath.

Sitter hemma hos Linnea, vi är alla nyvakna. En har sovit i säng, en i soffan och en annan på madrass. Vi har pratat en hel kväll och skrattat bort flera timmar. Nu gör flickorna frukost och jag får slappa. Helt underbart.

Nu ska jag ta kaffekoppen som jag fick nyss, som smakar helt underbart, och sätta mig i soffan. Under täcket. Och skratta, lite mer.

Fuck this.

Jag dog lite. en kort sekund så dog jag. Dödens död. Hjärtats död.
Och jag ska vara glad, jag ska vara glad för alla. Men tyvärr, jag är det inte.


Nu ska jag ut och dricka kaffe. Äta en god macka. Och sedan ska vi på stan jag och bror. Jag ska dessutom bjuda honom på sushi. För jag är världens bästa lillasyster.

window hello

Malmö blåser, ni vet, träden slår mot fönstrena och löven överröstar allting, till och med alla tankar som också blåser. Kors och tvärs. Fram och tillbaka. Min bror är på övervåningen (ja, haha. Jag har en sådan. Fuck you) och snackar i telefon. Han ska gå och lägga sig nu. Jag ska vara uppe lite till.
Trött som ett djur, men nöjd, glad och känner mig bra. Det kommer alltid finnas dom som tror att de är vackrare, bättre och smartare. Men jag kommer alltid att veta att det fan inte spelar någon jävla roll. För det är alltid någon som förlorar, alltid. Och visst fan suger det, det är hemskt. Jag älskar ord. Jag älskar att ett ord att få någon att falla så totalt. Jag älskar att en mening kan bevisa att en människa inte var smart från första början utan bara ett skämt, ett skoj, en cirkusakt som vi alla följer väldigt noga.

Nu ska jag borsta tänderna, och sedan sova. Jag ska somna lika nöjd, bra och glad som jag känner mig nu. För jag har inte elaka ord på mitt samvete. Jag har faktiskt inga elaka tankar som jag måste tänka om någon ikväll.

Och ni kan antagligen tänka att jag är lurad och bara helt fel.
Men faktum är, att det är jag som kommer dö lycklig och ni som kommer att ha jagat bort allting långt före.

Godnatt. Det blåser i Malmö.

bro!

Har en storebror på besök, han ligger för tillfället avdäckad och försöker sova bort bakfyllan. Vi har tittat på true blood, ätit god mat och bråkat om vem som egentligen tar upp mest plats i soffan. (det är alltid brorsan, men han är så svår att sparka bort)

Vi ska ut på ett vegetariskt ställe och äta en buffé ikväll. Och antagligen hem och titta på film efter. Fina fina söndag. Jag vill inte att han ska åka hem. Det tycker jag låter som en väldigt dålig idé. Vem ska ta hand om mig då han sticker?

Fan.

go for it, damn.

Förlåt. Jag avskyr verkligen då folk infogar en text av något slag. Några meningar är okej. Men det är ibland tvunget att hända. Ibland faller jag också för den grejen. Fan.

"I stan där jag är född, finns ett torg och en kiosk,
en kullerstensgata, och älven försås
Och mänskor som trampar, till en skitig fabrik,
där den ena dan, är den andra lik
Och min pappa är död sen i våras, han skrev inte ens vart han for,
men han kommer om natten, på en månstråle,
rätt in genom fönstret, till pojkrummet , där jag bor

Han säger, du och jag, vi är av samma sort
Var vi än är, längtar vi alltid bort
Om livet är älven som löper så bred,
då är du och jag drivved, du och jag vi är drivved

I stan där jag bor nu, där bor en miljon, 
här finns kyrkor och slott, med tinnar och torn
Och mänskor som strömmar, tittar alltid långt, långt bort,
ingen möter ens blick, ingen avslöjar något
Och min pojk ligger vaken till midnatt, han är rädd för att somna in
Så jag smyger mej ner, vid hans sida
Vi räknar himlens stjärnor, och jag stryker min hand mot hans kind


Det finns två sorters människor här i världen
Dom som får stjärnhimlen när dom begär den
Och som med självklarhet, tar för sig var dag
Så finns det dom som får slåss för varje andetag
Å, lille konstnär, in känsliga själ
Du vill få världen att skratta, men den har dej ihjäl
Ett spel med märkta kort, ett spel du aldrig kan vinna
Och denna sällsamma längtan, äÄr allt du ska finna"

from blue , from black

Jag frågar mig var fingertopparna, ryggraden och det andlösaskrattet är. För hur jag än gör kommer jag aldrig ihåg det dåliga. Jag kan inte minnas det. Jag vet att det finns där, jag vet att alla såg det. Det var skratt igenom hela nätter. Hur vi vaknade mitt i natten, en riktig vinternatt, tog på oss varma stora tröjor, mössor och stövlar. Gick ut med hunden som egentligen ville sova. Halkandes ner på gator och kroppar som flög fram i flera hundra kilometer i hjärtslaget. Äta mackor upp och ner i en soffan innan man dricker varm choklad på en veranda med alla täcken från huset.

Men de varma ögonen kunde också förvandlas till hårda, till kalla och till hemskt. Till knytnävar mot väggar och handflator mot bord. Mot hårda ord, som visste var de föll. Och jag var alltid den starka. Jag stod alltid upp. Jag grät, men jag föll aldrig.

Jag svarade alltid nej på varje frieri, jag bad honom resa på sig varje gång han föll på knä. Han reste på sig, med ryggen emot mig och förlorade sig själv i någon annan än en gång. Och jag stod kvar, jag var stark, jag stod kvar men var förlorad.

Och alla hatade honom, ingen trodde på honom. Men jag försvarade alltid, fast med blicken mot golvet, för jag trodde inte på mina ord. Och alla visste att de var tomma.

Fortfarande märker jag hur jag försvarar och försöker rättfärdiga. När ska man sluta vara fast? När ska man sluta försöka vårda minnen som egentligen kanske inte är värda någonting.

Jag blir inte klok på det här.
Var är den trygga famnen?

beer, water and brother.

Ölhäng i sista sekunden, bussarna har börjat gå från rosengård igen om kvällarna. När jag stod vid busshållplatsen blev jag nypt i rumpan av en liten kid. Efter en utskällning från min sida så kom vi bra överrens. Han lånade tändare, tog munbloss för att ändå vara häftig som rökte, jag retade honom för att han var en liten pojke. Kommentaren då jag gick på bussen var "Fan, du är ju värre än morsan". Jag sätter mig och de knackar på fönstret och vinkar. Trevliga pojkar förutom kläm på rumpan.

Öl, med thor och emmy, vipkort på stället med godaste indiska maten och idag har jag inget vatten i lägenheten. Jag tror de jobbar med rören. Det suger ju faktiskt kollosalt mycket.

Oh min storebror kommer på fredag och ska hänga till på tisdag. Det känns helt fantastiskt. Jag saknar honom alltid och vi har alltid så roligt då vi väl ses. Det blir inte så ofta, tyvärr.

Ska försöka komma upp till Stockholm snart också igen, jag behöver pojkarna, ölen och skrattet. Stockholm ja!