from blue , from black

Jag frågar mig var fingertopparna, ryggraden och det andlösaskrattet är. För hur jag än gör kommer jag aldrig ihåg det dåliga. Jag kan inte minnas det. Jag vet att det finns där, jag vet att alla såg det. Det var skratt igenom hela nätter. Hur vi vaknade mitt i natten, en riktig vinternatt, tog på oss varma stora tröjor, mössor och stövlar. Gick ut med hunden som egentligen ville sova. Halkandes ner på gator och kroppar som flög fram i flera hundra kilometer i hjärtslaget. Äta mackor upp och ner i en soffan innan man dricker varm choklad på en veranda med alla täcken från huset.

Men de varma ögonen kunde också förvandlas till hårda, till kalla och till hemskt. Till knytnävar mot väggar och handflator mot bord. Mot hårda ord, som visste var de föll. Och jag var alltid den starka. Jag stod alltid upp. Jag grät, men jag föll aldrig.

Jag svarade alltid nej på varje frieri, jag bad honom resa på sig varje gång han föll på knä. Han reste på sig, med ryggen emot mig och förlorade sig själv i någon annan än en gång. Och jag stod kvar, jag var stark, jag stod kvar men var förlorad.

Och alla hatade honom, ingen trodde på honom. Men jag försvarade alltid, fast med blicken mot golvet, för jag trodde inte på mina ord. Och alla visste att de var tomma.

Fortfarande märker jag hur jag försvarar och försöker rättfärdiga. När ska man sluta vara fast? När ska man sluta försöka vårda minnen som egentligen kanske inte är värda någonting.

Jag blir inte klok på det här.
Var är den trygga famnen?