Do you understand that?

Denna kväll känns väldigt onödig. Sådär att jag inte orkar bry mig, fast jag gör det. Jag bryr mig om allt. Varje händelse i det där livet, jag bryr mig så mycket att jag inte vet vad jag ska göra av allting. För om du inte berättar, så gnager det bara. Det gnager hos mig. Jag sitter med ljusen, som jag vet att du älskar. Jag sitter i soffan, just precis på det sättet du alltid har gjort.

Det känns som om du är här bland väggarna, men du har aldrig varit här. Och jag hatar att du idag känns så nära. Det är ett år sedan det sista telefonsamtalet. Mer än ett år. Vet du hur ont det gör?

Och jag vet att du är rädd för att jag ska komma mellan, att jag ska vända upp och ner på allt du har byggt upp. Men jag vill inte göra det, det har jag aldrig velat. För varför skulle jag? Jag älskar att se dig lycklig. Men var är du?

Jag vet att du saknar mig med. Det vet jag. För det skriver du ibland.
Nu skriver jag det.

I don´t have anything.

Det är så tyst på andra sidan, som det var tvunget att bli. Så tyst. Så jävla tyst.

Happy kid!

Och man var liten igen. Den finaste filmen och jag kom ihåg allt. precis allt. Och den var så bra. Så fruktansvärt bra. Så att jag vill se den igen igen igen och igen. Se den varje dag för jag var liten igen.



KRIMINAL KRIMINAL POTATISSKAL!

KRIMINAL KRIMINAL POTATISSKAL!

KRIMINAL KRIMINAL POTATISSKAL!

KRIMINAL KRIMINAL POTATISSKAL!

Where are you?

Orden är borta, personen är borta.
Jag plockar bort gruset ur mina ögon
och jag undrar ifall jag grät inatt då jag sov.

Snart ska mina trötta muskler bära upp mig
till badrummet, lyssna på musiken och försvinna
bland badskummet .

Skrattade jag inatt?

hey, mr sandyman

Jag har druckit alkohol med vänner, dansat runt på stan, jag hade klättrat över förbjudna stängslen även ifall jag är höjdrädd. Klättrat i spindelnätet, och skrattat i tunneln som är alldeles för liten för två vuxna människor.
Jag har färgat håret och jag är lila. Jag är lila, och jag hatar färgen lila.
Imorgon klipps jag, imorgon har jag kläder på mig för nästan 100000 kronor, på rikigt, och kläderna är inte ens fina. Nu ska jag sova, för om tre timmar ska jag vara pigg och glad.


Hej i tunnan, skaka bort sanden, liksom jag.

Be good, be perfect.

Måste bli bättre
Ska bli bättre
Måste bli bättre
Ska bli bättre
Måste bli bättre
Ska bli bättre
Måste bli bättre
Ska bli bättre
Måste bli bättre
Ska bli bättre
Måste bli bättre.

Ska bli lika bra som.

Bring me that air..

Jag avskyr att minnas, även ifall mina minnen är det finaste jag har.
Den röda hissen, hur vi tittade ut genom stockholm från balkongen, hur staden gjorde oss till sin och jag kände mig aldrig ensam då. Det är en stad jag avskyr, för att jag älskar den så mycket. För jag minns skratten, utflykterna och alla dessa starka människor.

Den röda hissen, bryggan med kyssarna, marknaden vid vattnet, seinfeld-marathon på hotell, ölen, hur det var att sova på balkongen med stockholms alla tak som gäster, den stora parken där vi lekte kurragömma mitt i natten och bad varandra finnas kvar för evigt, hur jag gick vilse och du plockade upp mig då jag gråtandes inte förstod någonting, ligga vaken med din hand på min höft och jag ville aldrig därifrån. Aldrig bort, aldrig hem, aldrig tillbaka.

Men jag gjorde bort mig, jag gjorde fel. För tusende gången, för det var sannerligen inte första. Och nu har jag knappt någon kvar, det är ett tomt hål på en karta jag försöker klistra ihop. Men jag är glad, för jag blir sällan ledsen. Ibland, nån gång per år , på vissa datum som betyder som jag vägrar glömma så får jag ett meddelande på telefonen. Av personer som lever ett annat liv nu, med barn, förlovningar och de är en livstid bort. De skickar en tanke, ett "Kommer du också ihåg?". Och visst fan kommer jag ihåg.

En livstid bort och jag förstår att de är där, inte här. Det är ett annat liv, som varken jag eller dom lever. De finaste människorna jag träffat.


"Du kommer aldrig få komma till bröllopet, jag kan inte ha dig där, men om du inte är på min begravning så kommer jag att hemsöka dig."

"Men jag skulle gråta alldeles för mycket, de skulle be mig gå ju"

"Du ska sitta längst fram, det ska vara öppen kista, och jag ska blinka åt dig. För jag dör aldrig, det är en låtsas död för att jag har hittat bättre att göra!"

"Sluta nu va? Jag är glad, sluta snacka död va?"

"Sista gången vi ses nu"

"MM."

I didn´t hear.

Skratta
Dansa
Kaffe
Handen
Tanken
Naken mellan lakan
Andningsuppehåll
Långa fingrar runt cigarett
Kaffe

smile baby smile.

En lika fin kväll som igår, mat och glass. Och skrattfest i soffan med Li.

"Här, håll min pump. Jag måste leta efter min kanot. Jag har tappat bort den!"

Det var så fruktansvärt roligt.
Underbart roligt var det att vara 16 i en ny stad med bästa vännen och bra saker.

Oh, nu ska jag ge Li en kram. MMM.

come, give me a hug!

Vaknade upp med huvudvärk som inte ville mig gott. Varför kan jag inte få sova då jag för en gångs skull är ledig i flera flera dagar. Hur svårt ska det vara att bara sova? Jag hade kunnat vakna imorgon, eller på fredag. På fredag ska jag klippas och färgas och på lördag ska jag gå visning i skyhöga klackar och fina finaste kläder. Rak i ryggen och le. inte för mycket men inte för lite. Jag ska inte ramla. Jag ska inte ramla. Jag ska inte.
Men det blir dricka vin och bli sminkad och klädd och fin. Och söt. Fingrar genom håret, fingrar som knäpper skor, mjuka fingertoppar som målar i fina färger. Det blir äventyr att hitta vinet. Som gömmer sig. Som de har gömt. Det blir att få ledtrådar och sedan hitta det. Och alla vet att det inte är alla som får. Och jag får, och jag blir vinfnittrig och glad. Som jag ofta är, glad alltså.

Det är kallt utanför lägenheten, och jag funderar starkt på att låsa in mig här, i resten av dagen. Skulle kanske klippa en vän till mig. Jag som aldrig har klippt tjejer, nästan. Men det kommer att bli fint, jag känner på mig det. för många saker är fina just nu.
Och jobbiga. Det är jobbigt. Det är jobbigt att ha sårat någon. Det är jobbigt att må bra.



Nu ska jag sätta mig framför filmen igen. De slåss och jag gillar sådant. Försöker att tycka det är äckligt och fel och fult. Men, det är morgon och jag vill inte tänka.

her smile makes me happy...

Jag har städat, jag har lagat tomatsoppa med fetaost, jag har dukat fint i vardagsrummet åt den bästa tjejen. Åt den jag bor med. Och vi har suttit i soffan och pratat, tittat på tv och skrattat.

Jag har inget att säga, förutom att jag är lyckligt lottad. Jag bor med finaste vännen.

Oh, brother. Fix my life?

Jag fruktar att jag är den där, som nöjer sig. Jag vill aldrig nöja mig. Fram tills jag lever mitt liv som i "riverside cottage"-serien så kommer jag aldrig nöja mig. Det är inte så det ska vara. Men jag är rädd att det håller på att bli så.

Att nöja sig, är det att ge upp fortsättningen eller en förvrängd version av att uppskatta det man har?

Jag behöver en spark i röven så att jag kastar mig framåt och utåt och inte längre bakåt.
Människor runt omkring mig flyttar överallt i världen, San Fran, Skottland och Latin Amerika. Och jag kan inte ens finna modet att göra en förändring då det kommer till arbete. Plugga. ni vet.

Jag längtar tills min storebror kommer ner på besök. Han ska få äran att prata mig till rätta. Han ska få lägga upp en plan åt mig.

sleepy, sleep.

Låg hela natten och ramlade mellan sömn och med att vara vaken. Jag trodde att jag kanske inte hade ställt min väckarklocka. Men jag gick aldrig upp för att kolla. Ibland tycker jag om att vakna femtio gånger per natt, för det gör att jag känner att jag får somna. För jag var trött, då gillar jag att somna. Så jag somnade om flera gånger inatt och nu känner jag mig trött fast på det där bra sättet. Det är sömn i min kropp.

Ska till jobbet. Efter det här passet är jag ledig i sex dagar. Vet ni hur länge det är?

Men var är andetagen, de man ligger och lyssnar efter?

Some day you will collapse..

Idag ville jag kasta en termos med kaffe i huvudet på personer som tror att livet går ut på att tävla om vem som vinner i "vem har den värsta bakfyllan"-tävlingen.
Just idag ville jag få folk att fatta att det faktiskt finns lite mer än så. Man kan ha det så jävla mycket trevligare. Man kan faktiskt få ut något av att ha vänner. En vänskap handlar faktiskt om mer än att prata om "hur många öl drack du igår" och "hur många öl ska vi dricka idag". Ni räknar personer till eran närmaste vänskapskrets då ni aldrig har gjort annat än att träffas på en sunkig bar där ölen kostar 29 kronor och man får röka inne i ett smutsigt rökrum. Där bartendern utan utbildning vet vilka ni är , inte för att ni snackat om livet utan för att ni får hans ställe att gå runt.
Och han tackar er säkert för det. Men kommer ni att tacka er själva för det då ni inser att ni faktiskt inte har riktiga vänner, och eran abstinens efter den innehållslösa lyckan sätter in innan ni ens har blivit nyktra efter tisdagens fylla?

Visste ni att det faktiskt finns så jävla mycket mer än att plocka upp nattens ångest i form av ölburkar med tusentals fimpar som vittnar om en trasig människa?
Jag har också plockat spillror förut, men också haft människor som hjälper mig samla tillbaka det som ska vara där. hjälpt till att sy igen alla sår.

Ni vet, jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte.

Har ni någonsin hört en annan människas historia? Alltså lyssnat på riktigt?

It was my story.

Jag har sträckläst en bok sedan jag kom hem från jobbet.
Det var en present från Li. Den låg och väntade på mig.
Jag bläddrade till första sidan och efter det var jag fast.
Några timmar senare och boken är utläst.

Det där var min bok. Det där var mina ord.
Det var min uppväxt. Alla ord och allting.

Känslan är intensiv. Hur kan någon egentligen veta?
Jag tror att jag bara har trott att det är min bror som vet.
Som vet precis hur det var, han minns, han kan sätta ord på det.

För det var helt fantastiskt, samtidigt som det var ett fängelse.
Det var varje skratt, varje tår.

Det fanns med i den första klunken öl man drack, det var där då
röken fyllde mina lungor för första gången och den första gången
jag var naken inför en annan människa och det skrek samlag i hela lägenheten.

Ni vet, det var en annan tid. Så mycket som jag hade glömt,
om känslan att inte få, att inte kunna, att allt var fel.

Och jag mår bra. Jag lever kanske inte mitt liv som det var tänkt
att jag skulle göra då den dagen jag föddes. Men jag skrattar och
jag har det bra. Är inte det, det som är viktigast?

Just nu tycker jag det iallfall.

And you better belive it..

Jag kunde inte sluta skratta, jag stod utanför bussen och bara skrattade. Folk gick förbi och tittade lite på mig i ögonvrån. I lilla landet lagom får man nog inte skratta ensam, innan klockan nio på morgonen och absolut inte utan några glas innanför västen.

Men tänk er själva!

Ni har suttit på bussar i nästan en timme, för att ta er till jobbet, ni är trötta och på radion sa de inget vettigt. När ni går av så står det en KALKON och en PÅFÅGEL just utanför bussen. Bredvid varandra. Och tittar. De möter mina ögon och det ser så lustigt ut.

Trelleborg är en konstig lite stad. Jag har skrivit det förr. Men det är lustigt. Kalkoner, hönor, tuppar och påfåglar vandrar fritt på gatorna. Och inte bara en av varje
utan det kryllar av dem.

Jag var bara inte beredd på det.

Förövrigt så var jag tvungen att springa till bussen imorse, jag är en sådan som aldrig missar bussar. Jag har nästan aldrig gjort det. Jag kan komma försent, men det är medvetet eller så har jag irrat bort mig. Men missa en buss, nej.
Men idag sprang jag, snabbt. Busschauffören tittade på mig, och jag såg att han var av det virket att ifall jag inte var där på tre röda så kommer han att köra. Han bryr sig inte om mitt liv. Han vill hålla tider. Så jag sprang, och jag hann. Inte för att jag sprang fort. Utan för att en äldre man stod och frågade chauffören en massa onödiga frågor. Då jag kom fram blinkade den äldre mannen åt mig. Han var räddaren. Han ville mig gott. Och jag ville bara krama om honom. Jag gillar ju inte att komma försent, iallafall inte till jobbet.

Nu sitter jag med kaffekoppen och jag är sådär mysigt trött.
Ska nog ta en smörgås. Med saltgurka.

I want this, a little bit.

Det är få saker som kan få mig att bli arg. Att känna ilska. Att bli förbannad. Det är en känsla jag inte kan hantera. Mina vänner har ofta fått hjälpa mig med det. De har skrikit, svurit och slagit sönder saker, medans jag har tittat på, helt apatisk. För när jag tittar och lyssnar på deras ilska, så är den egentligen min. På våra promenader har de hållt en monolog med svordomar, bara för att de vet att efteråt var det inte dom som höll den, det var jag. De höll mig bara i handen under tiden.

Idag ska jag ta en långpromenad genom en underbart stor park, det är höst i luften men långt ifrån kallt. Jag ska ha musik i öronen och jag ska rensa på min hatthylla som är alldeles för tung. Sedan ska jag möta upp en rödhårig, alldeles fantastisk person. Som genom sin närvaro kan få mig att vara den jag är. För vissa gånger ljuger jag för er alla. Men jag ska dricka mitt 12 kronors kaffe och njuta av solen.

Lova att ni gör ungefär samma sak?
Träffa åtminstonde en perfekt människa.

I remember when..

Just nu andas jag inte lugnt, inte enligt facit någonstans.


Mina ord fastnar, i fingertopparna, på tungspetsen. Långt inom mig.




Vet ni den doften? När man slår hö? Har ni gjort det någongång?
Förut, då jag var liten. Så samlades våran släkt på mammas sida på "Grannäs" som det heter där morfar och mormor bodde förut. Det var stora ängar, alldeles vid vattnet och vi barn hade alldeles speciella gömställen. Vi skrattade och skojade. Det har vi alltid gjort. Det är en bra släkt. Det är mycket kärlek. Men ja, åter till doften. Vet ni hur vackert det doftar? Hur speciellt det är?

Idag så kom det doftminnet över mig, den känslan och jag drogs tillbaka.
Om hur vi slog hö, sprang runt, fick åka i den stora traktorn och köra den lilla. Den var röd och väldigt liten. Den minsta traktorn jag någonsin sett. Om hur vi sprang ner till sjön och badade, eller satt i båthuset och doppade våra fötter i vattnet och fnittrade som om vi gjorde ett hyss.


Det var ett sådant fantastiskt minne. Och det gjorde denna dagen så mycket lättare.
Jag förbannar det faktum att våran släkt aldrig har fotat. Vi har nästan inga foton.
Men vad gör det egentligen? Det enda är att jag inte kan dela med mig av det som ligger mig så nära. Men jag kan tänka på det. Stilla.

I want the things I had

Jag saknar telefonsamtalen, de som jag ringde och de som du ringde.
Att somna med telefonen mot örat, vakna av en ringsignal som väcker
mig ur rätt fina drömmar. Följa med dig hem från jobbet, medan jag
gjorde mig i ordning för en ny dag.

Just den tiden var så fin, det var festivaler, fester och gott te som
värmde våra frusna kroppar om nätterna.
Då man möttes upp i den lilla kuststaden hos en vän, som hade limpmackor med ost och gurka i en påse, som vi sköljde ner med blaskig pripps blå. Röka tantciggaretterna, gula blend från hans pappas balkong och titta på sommarnatten som sakta drog förbi.

Allt är så på rutin nu.
Jag vill vara ledig, resten av mitt liv.
Och inte behöva städa, jobba eller vara trött.

Oh, well. Go on.

Varför är inte regnet här ikväll, det riktiga regnet, jag vill känna doften av asfalten
då jag lägger mig ner, och omfamnar allt som rinner bort. Jag vill inte att tåget stannar på rätt perrong, inte i denna staden. Vi kan fortsätta ett tag. Kanske stiga av i köpenhamn?

Kanske finna allt vi söker där, för jag hittar ingenting i mig själv just nu.

Well, go on.

Kanske kommer jag att sova där, där på trottoaren i en stad jag inte känner till länge.
Men jag kommer antagligen att vakna, någon gång.

Jag hoppas bara att allt ser ut precis som jag vill det då.

Kommer du ihåg allt vi pratade om att vi skulle göra?
Då, den där dagen vi växte upp.

when the storm comes...

Det gör ju ingenting, det är egentligen ingen fara. Det är bara det att oron sätter sig i kroppen. Jag klarar inte av att se en person gå under. Det är en sådan ångest att bara ta ett steg tillbaka och låta någon falla, för att man kan inte hjälpa.
Jag kan inte hjälpa och det avskyr jag. Då jag inte kan vara den där klippan för alla,
då deras problem så lätt hade kunnat sluka mig, få mig att falla i sin tur. Men, då jag vill. Då varje fiber i min kropp vill ställa allting till rätta. Då dör jag lite.

För vem är jag, ifall jag måste säga stopp? Vem är jag ifall jag måste bryta? Det är allt annat än hur jag vill leva mitt liv. Men jag måste kanske erkänna att vissa problem är alltför stora för mig att behärska.

Så. Vad ska jag göra?

För att glömma hur jag egentligen fungerar. Hur ångesten över att vara otillräcklig faktiskt rispar huden från insidan, så ska jag träffa lite vänner ikväll och sedan gå och titta på då några kompisar har en spelning. Jag ska stå bland andra människor
och inte tänka. För just nu tänker jag lite för mycket.

Slutkontentan.

Det är en underbar människa, som jag nog alltid kommer att oroa mig för.
Men jag kan inte. Inte denna gången. Jag hinner inte rädda mig själv, ifall jag ska rädda honom.

20,000 is the same thing as 69.

Jag har spenderat hela dagen tillsammans med min vän Sebastian, jag mötte upp honom direkt då jag hade slutat jobbet. Vi åt frukost, tog en öl halv tolv på dagen, och sedan har vi bara umgåtts. Och det har varit fint. Det har varit otroligt mycket dålig humor och jag trivdes som fisken i det där jävla vattnet.

Nu har jag kommit hem, diskat och städat köket litegrann, och packat upp saker som vi har köpt på IKEA. Jag har nu lovat mig själv att aldrig åka dit bakfull igen. Det går inte. Det är ingen bra idé. För allt man gör är att plocka ner all skit man kommer åt. För att man faktiskt blir lite piggare av det. Big no no.

NU ska jag bädda ner mig i soffan/sängen ( vi har den utbäddad för att vi har lite dåligt med sovplatser just nu ) och titta på tv. Jag ska götta mig.
Kanske ska jag göra en kopp te och avnjuta den i en av de nya kopparna?
Lät inte det som världens bästa idé, just nu iallafall.

Godnatt.

ps. Senare i veckan blir det stockholm och uppsala. Jag gillar´t! ds.