Såklart när jag ska flyga eller ja, resa någonstans i allmänhet så händer det något. Jag glömmer något, kommer nästan försent ( har än inte missat ett flyg eller tåg, ta i trä!) . Eller som nu ; I taxin fick jag ett SMS av SAS där de skriver "ditt flyg är inställ..." Eller ja, det var det som jag såg innan jag öppnade sms:et. Hjärtat i halsgropen, tänker att nu jävlar kommer jag inte upp till Piteå. Meeen, saker blev lite bättre då jag öppnade sms:et och insåg att jag bara får lite extra tid på mitt älskade Arlanda.
Så, nu sitter jag i en bar och dricker öl. Måste hålla kolla på´t så att jag inte blir för full. Sjuklig Antiklimax ifall de tycker jag är för full för att flyga.

Jag vet inte ifall det enbart är det faktumet att jag vet att jag snart är hemma. Alltså, hemma hem hemma. Men saker börjar klarna. Och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Men jag börjar klarna lite, alla har vi saker som lägger sig som en obehaglig skugga över allt man envisas med att vara. kanske hänger mycket av mitt problem i att jag satt mitt värde i betraktarens öga och inte mitt eget.

Nu ska jag läsa dåliga bloggar och tycka jag är ball med ölen. Bredvid mig sitter en tant som pratar som min mormor och hon pratar alldeles för högt och tycker det är dyrt med ölen här (hon har så jävla rätt). Jag älskar henne lite.

Fin kväll igår, jag behövde verkligen sitta i en liten soffa och bara skratta. Då man inte orkar tänka och jag har saknat att skratta sådär. Sedan fick jag följe hem efter några timmar, en kram utanför dörren och en lång natt av riktig sömn. Även ifall det är jobbigt och man är lite tung i hjärtat så är jag glad. Eller kanske mest lugn.

Det är en ny tid och för första gången i mitt liv så vet jag att det kommer att gå bra.

På tisdag åker jag till Piteå, inte en minut för tidigt. Jag längtar hem.

Är rädd för att förlora någon jag ägnat flera år till att försöka förlåta, ägnat fruktansvärt många år till att vara arg på människan. Och nu? Är det värt det? Har det varit värt det? Fan. Jävla skit helvete.

Det är halva jag.
Och den halvan mår inte bra.

Efter allt det där har jag faktiskt vant mig vid att vara blond. Jag gillar det faktiskt riktigt mycket. Jag gillar min riktigt korta frisyr och det känns verkligen som jag.

Sen känns det som om jag nu måste hitta mig själv, på riktigt. För något är det som skaver. Jag ska bara hitta vad det är.