Vackert.

Jag vet inte om det är så att jag har för mycket krav, någon fruktansvärt romantisk syn på att det ska finnas något som är så perfekt med sina små fel. Som jag naturligtvis kommer att avguda. Vara otroligt vacker, men gärna vid första anblick vara lite lite lite off. Sådär intressant, utan att sitta på några höga hästar alls. Som inte pekar mot sitt kön för att sedan vänta sig en applåd. (det är sällan något att applådera, tyvärr) Någon som öppnar dörren till mig utan att mena att eftersom jag inte har det där fantastiska manliga könet inte klarar att göra det själv. Någon som faktiskt förstår att mitt sura morgonhumör alltid kan ordnas med att brygga mig en kopp kaffe.(som sedan serveras ur min favoritkopp) Och som gör det bara för att. Någon som faktiskt håller om mig hårt om nätterna, även ifall jag avskyr det. Hatar det, fast älskar att vakna upp med att andedräkten vilar tungt emot min hals och springer efter mig då jag inte alls vill vara den där tjejen som håller handen på stan. Någon som flätar hans fingrar runt mina, för att någon centimeter också är för långt avstånd. Som kommer att le då jag grymtar till lite, för att jag är missnöjd men samtidigt så himla förfärligt trygg.

Borde tänka på att det är sommar, om än ett väldigt regnigt skåne. Borde fundera på hur jag ska göra med hösten, var jag vill vara och vem jag vill vara. Men jag tänker bara på vem jag borde vara med. Drömde inatt att hans fräknar plötsligt försvunnit från hans kropp och att det var någon annan som hade uppdraget att placera ut dem på hans axlar. Till hennes egna lilla karta. Slängde iväg ett sms alldeles innan jag slängde iväg telefonen i väggen. Och stirrade rakt ut. Varför. Varför gjorde jag så. Då följden blev att jag svarade och pratade i gåtor och inte visste vad jag sa och förstod alldeles för perfekt vad han skrev. Han har någon annan nu.