Jag är tjugosex år gammal, men alltid bara alldeles barn bredvid honom i ett rum. Alltid barnsligt fascinerad av alla berättelser och ord, som en värld ingen var delaktig i, tindrar med ögon när jag förstår var jag kommer ifrån - när jag förstår alla sidor hos mig - för de är skapta, gjorda, de är en sann kopia av honom. Och jag har varit arg, gud vad jag har varit arg. Och sårad. Och ensam. Men jag tittar en sextiotreårig man, en far, i ögonen och säger att jag är stolt. För gud, vad jag är stolt. Och glad. Och aldrig ensam igen.