Har väntat på den här läkartiden i 7 månader. Och nu är den här. Och jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag orkar inte det här.

 

Det senaste året har för mig varit så livsomvälvande & livsbejakande på samma gång, så stormigt men samtidigt så lugnt. Då man finner sig ifrågasätta allting utan att för den delen backa eller fly från svaren, som inte alltid varit de man hoppats på. Då mitt problem alltid varit att jag inte vill se, väljer att inte förstå, springer ifrån ofrånkomliga sanningar. Varit trygg i min egen misär & tänkt att ingenting måste förändras, att människor kommer att komma tillbaka till mig bara jag stannar kvar där jag står. Och visst, visst är det så ibland.
Men jag har alltid trott att man måste göra så. Att jag måste sörja kärleken som inte fungerade, att ingenting får ta slut. De senaste månaderna har jag tillåtit mig själv att sörja och gå vidare. Inse att jag faktiskt borde se mig som lyckligt lottad som fått ta del och vara en del utav någon annans liv, och inte krampaktigt hålla kvar, bara för att jag inte ska vara den som lämnar någon.
Jag har slutat kompromissa om min egna lycka. Vilket har fått mig att avsluta en relation som fick mig att må bra stundvis. Men som inte var , det där. Jag vet om att jag är en sådan obotlig romantiker. Att jag lyssnar på kärlekssångerna och önskar att jag var där, i den. Jag har slutat titta på mig i spegeln och bara se fel.
Jag prövar göra nya saker, i situationer där jag så ofta känt mig fel. Vågar lita på mig själv, det många så ofta sagt åt mig att göra.
Vågar vara ärligt med vad jag egentligen vill ha ut av livet och blir inte förtvivlat rädd av att inte lyckas. Andas lugnare. Är lugnare.
Jag har mina stunder, där jag ligger på golvet, helt förlamad, förtvivlad och tycker mitt hjärta är alldeles för strimlat, för stampat på, för mörkt. Och det är så. Det får vara så. Då mina känslor ofta sitter utanför kroppen, men samtidigt är jag så svår att få still på.

Då min största rädsla i livet har varit att glömma, att förlora något, inser jag nu att släppa taget om något inte betyder att saker har förlorat sitt värde. Att man måste låta saker ha sin tid, sin plats & att alla människor har plats för alla minnen.

Är så lyckligt lottad över att jag kan bo i en stad jag älskar, 150 mil från min hemstad, och fortfarande ha kvar de mest fantastiska vännerna där uppe. De som väntar, och alltid är där. Ett telefonsamtal bort. Som släpper sitt liv för att få några timmar med mig då jag är och hälsar på. Som alltid ger råd och intresserar sig. Jag ser framemot en sommar i den staden. Med ljusa sommarnätter och bad i de norrländska sjöarna. Jag längtar efter min mamma. Som alltid ställer upp, pratar och är där. Jag längtar efter min bror. Som alltid kommer vara min bästa vän. Min styvfar som tröstar och är stark då jag faller. Efter allt som är min ryggrad och som får mig att stå starkare nu än vad jag någonsin gjort.

Jag vet om att jag kommer falla tusentals gånger till. Jag vet det. Jag vet att jag kräver så mycket utav mig själv och jag kommer nog aldrig vara där. Kämpar alltid med att aldrig vara nöjd. Har svårt att slappna av inför någon. Har svårt att skratta bland nya, har svårt att släppa in. Folk har tagit alldeles för mycket av mig genom åren. Jag har gett för mycket. Jag har älskat, och gud som jag älskat.

Och nu? Nu ska jag älska mer. Mig själv.

Det känns som om jag tappar mig själv i det här, som om det är alldeles för svårt att må bra, för svårt att blicka rakt fram och inte vilja stanna upp och skrika varje sekund. Och i det måste jag vara mig själv trogen, vara trogen allt jag är och tycker. Och innebär det att jag spärrar in mig i min lägenhet ibland, så får det vara så. Det måste vara så.

Hon stod där i bakgrunden hela tiden, med håret i sin löst uppsatta knut som om hon alltid varit där, vilket hon antagligen har. Bara när karaktären föll likt den tyngsta ridån så var hon borta. Och jag vill säga att jag är större än så, mitt hjärta klarar mer än det. Så lätt får man inte mina ben att darra. Men allt det är en lögn. Allt. Även om jag är glad nu, andas lättare så brinner allt så starkt inom mig. Hur lätt det var för dig att röra vid mig, hur enkelt du alltid kastat bort mig. Och jag ska alltid vara ett litet telefonsamtal bort. Vad gjorde det mig? Att aldrig förtjäna mer.

Medans du ler ditt finaste leende in i en kamera med henne i bakgrunden så bekymmerslöst så famlar jag krampaktigt runt bland rusande tankar, försöker lita på, försöker inse att jag är värd det som är bra i mitt liv. Att jag är värd han som står bakom mig.

Det enda jag vet är att jag har mer karaktär än dig, jag kastar aldrig och jag har aldrig lurat han som lugnt håller sin hand över min bröstkorg, han som får mig att vilja vara bra.

En månad. Det känns som längre. På det bra, hjärtat dunkar sättet. Jag har fortfarande inte flytt, jag håller hans hand även på gator jag känner folk. Jag kysser honom på trottoaren där jag sprungit förbi många gånger, med andan i halsen och nu är jag lugn. Hans skägg är långt, och ibland då man kisar och det är morgon då han är sådär riktigt varm, nästan brinner under lakanen så ser han ut som Jesus. Eller då jag ska sova före honom, då mitt jobb tvingar mig att sova bort timmar jag hade kunnat vara vaken i soffan bredvid honom så pratar han för sig själv på ett väldigt ickepsykotiskt sätt. Han råkar säga något. Inte nödvändigtvis till mig, och även ifall jag blir tröttsur och ber honom vara tystare så saknar jag det så förfärligt då jag måste somna ensam hemma hos mig.

Från sanning till en annan sanning, som på en sekund förvandlar den andra sanningen till en smutsig lögn. Och jag förstår inte hur i hela helvete jag har kunnat göra som jag gjort förr. Nästan 9 år av ångest. Och jag har inte fått ut något alls utav det.

Jag är glad över att det är över. Jag var inte det förr. Nu är jag glad över att det är över. Över. Slut. Över. Jag smakar försiktigt på orden ofta, och mitt hjärta krampar inte av smärta längre. Jag ser en framtid, med någon som faktiskt är där. Varje dag.

Varje dag.

Då man egentligen mår bra, hjärtat klappar fort med stadigt men då man ändå hatar allt vad man själv är. Då man vill lägga sig under täcket och aldrig kliva upp. Då kroppen gör ont och då man ifrågasätter allt. Tolkar allt fel. Gråter i smyg på jobbet. Önskar ibland att det bara kunde vara lugnt.