all this caos!

vissa gånger då jag skriver saker så skriver jag som om det låter
riktat till en specifik person. Tydligen är det några som missuppfattar det
hela tiden. Och antar att det är helt oavkortat riktat till dem.

Så jag säger nog såhär nu;

sluta läs?

Så enkelt det är.

ja, ni vet

Ibland får jag bjuda på mig själv lite.
Förra helgen var jag hemma i Piteå, vi hade släktträff hos
morfar och mormor utanför arvidsjaur.
Vi tänkte att vi skulle ta båten från stugan dit.
Jag fick äran att knuffa ut båten.

all this junk...

hours

Har en arbetsvecka som skulle ta bort energin hos vem som helst,
det är hur många timmar som helst och jag har bara hunnit jobba
nio och en halv timme än så länge.

Måndag - 09 - 00
Tisdag - 00 - 09.30 16 - 00
Onsdag 00 - 08
Torsdag 09 - 00
Fredag 00-09.30
Lördag 09 - 00
Söndag 00 - 09.30
Måndag 09 - 00
Tisdag 00 - 09.30 16 - 00
Onsdag 00 - 08

Så på 10 dagar jobbar jag ; 130 timmar.

Vet ni hur mycket det är?

På riktigt. Sjukt mkt är det.

E.R.

Det var en fin kväll igår, men jag är en smula känslomässigt uttömd och det kan man kanske förstår egentligen. Jag ska inte klaga, det var en fantastiskt kväll/natt. Men jag är bara så trött, lite på mig själv
lite på livet i största allmänhet. Det blir nog bättre. Hamnade nog bara i en chock där ett tag.

Har inte varit ute något idag, har bara suttit inne, kollat på det sista av Cityakuten, fan.
Det känns lite som en epok är slut. Jag har sett i princip alla avsnitt och det känns konstigt att det inte
ska finnas några mer att se, överhuvudtaget. Det är ju inte som med Sex and the City att man kan vänta sig
två filmer efter seriens slut. Utan nu är det slut på riktigt. Verkligen på riktigt!
De hade gästspel av många gamla skådespelare nu de sista avsnittnen. Som jag grät! Helt otroligt!
Jaja, ni kanske inte delar mitt engagemang till just den här serien, men jag känner mig tom.

I can only hope.

Och jag kan bara säga att jag hoppas på att
allting blir som vi vill.
Stort och smått.

I´ll change

Varför kan inte bara allting vara lugnt, kan inte saker
bara sluta fälla krokben? Det är inte roligt längre.
Det har aldrig roat mig.

Jag vill inte vara den som sätter ner foten och säger
ifrån, för jag vill inte begränsa någons liv.
Men, då jag väl måste så får jag skuldkänslor.
Jag får skuldkänslor av att göra det som är rätt för mig.

För vem lever jag mitt liv egentligen?

Jag säger aldrig åt folk, ofta får de köra över mig hur
mycket de vill, för jag orkar inte höja rösten.

Då vi träffar nya människor blir jag ofta den
personen som folk trycker ner för att höja sig själva.
Säger jag ifrån? Nej.


Det känns bara som om det måste bli ändringar,
det är dags nu.

the things I don´t speak about

Sitter och lyssnar på en manlig svensk sångare, hans ord studsar mellan väggarna här i
köket på jobbet, och jag känner att han prickar in alla de där känslor som man inte riktigt
pratar om. Han säger det, då slipper jag. Då slipper vi prata om det.

Man lägger upp allting på den där världsberömda hatthyllan och undrar emellanåt
varför allting känns så konstigt.

Kanske hade allting varit mycket lättare ifall man bara hade öppnat käften och sagt
allt man vill ha sagt, ifall man inte säger det kanske det ruttnar och tillslut passar det
sig inte, det blir fult och kanske går man på olika sidor av vägen tillslut.

Och vad ska man göra då? Ska man slå sig själv på fingrarna och tycka synd om sig
själv, lägga skulden på någon annans axlar, bara för att slippa kika upp på hyllan.

Det är jävligt lätt att strunta i att ta tag i saker, det är lättare att försöka tvinga någon
att läsa mellan raderna.

LÄS
MELLAN
RADERNA
FÖR
JAG
ÄR
FEG
OCH
DU
ÄR
BÄTTRE
ÄN
MIG
PÅ
MYCKET

Och i allting ska man vara glad, trevlig. Men för guds skull inte göra bort sig, för ifall man gör det,
så kanske de få chanser man har, och som man inte tar, försvinner.
Och vad skulle jag göra ifall allt försvann?

jag skulle inte klara av det.




"Om du tror att jag bara glömde
eller suddade ut
Nej, jag har sparat allt
I dolda fack och låst precis som du"

Is say ok!

Kolla vilken fin bild Raymond hittade på oss. Bra bild, bra människa, bra vänskap. Bra!

Tonight, Today

En av mina absolut närmsta vänner har tagit flyget till malmö igen, till sverige igen.
Och det var längesedan jag träffade henne. Och allting är som vanligt, från den sekund vi
sågs. Det är fint, det är väldigt bra. Vi satt uppe i natt snackade om allting som hänt på under
detta året, om vilka känslor vi har känt och varför. Vi drack ur en vinare (som tyvärr mest smakade
kork, den råkade trilla ner), vi lekte vissa obligatoriska "Hallå?"-lekar och somnade i min säng.
Vaknade till flera gånger under natten av att hon "rumpar" mig. Det är när hon lägger sig på sidan,
pressar rumpan i sidan på mig, bara för att tvinga mig till att jag ska lägga mig som stora skeden.
Detta gör hon i sömnen och det är alltid lika fint. Vaknade senare på morgonen av att det var
väldigt varmt i sovrummet, ställde mig upp och öppnade fönstret för att släppa in lite luft.
Sedan låg jag och halvsov i ett par timmar, lyssnades på hennes andetag och på träden utanför.
Och jag kände mig verkligen lyckligt lottad. För hon är bra, hon får mig att må bra.

Nu sitter jag hemma, dricker ett glas vin. Har sprungit runt på stan, fikat, umgåtts, ätit middag i
sällskap av Malin och Sebastian, den andra familjen. Vi firade att Malin gått ut första året på hennes
civilekonom-utbildning. Tog sedan bussen till några kompisar som firade födelsedagar med att dricka öl och spela "bollsporter". Det var fint det också.

Det känns som om jag har haft en väldigt bra dag. Sådär som man ska spendera den, men en massa vänner och bara få skratta och ta det som det är. Livet är faktiskt ganska roligt vissa dagar. Tänker inte alltför mycket på att jag jobbar imorgon. Det rör mig inte så mycket i ryggen just nu. Det hade kunnat vara värre.

Men samtidigt i allt det här bra, så beter sig folk lite konstigt, inga namn nämnda.
Jag vill inte vara den som är den, men för fan. Väx upp.