the things I don´t speak about

Sitter och lyssnar på en manlig svensk sångare, hans ord studsar mellan väggarna här i
köket på jobbet, och jag känner att han prickar in alla de där känslor som man inte riktigt
pratar om. Han säger det, då slipper jag. Då slipper vi prata om det.

Man lägger upp allting på den där världsberömda hatthyllan och undrar emellanåt
varför allting känns så konstigt.

Kanske hade allting varit mycket lättare ifall man bara hade öppnat käften och sagt
allt man vill ha sagt, ifall man inte säger det kanske det ruttnar och tillslut passar det
sig inte, det blir fult och kanske går man på olika sidor av vägen tillslut.

Och vad ska man göra då? Ska man slå sig själv på fingrarna och tycka synd om sig
själv, lägga skulden på någon annans axlar, bara för att slippa kika upp på hyllan.

Det är jävligt lätt att strunta i att ta tag i saker, det är lättare att försöka tvinga någon
att läsa mellan raderna.

LÄS
MELLAN
RADERNA
FÖR
JAG
ÄR
FEG
OCH
DU
ÄR
BÄTTRE
ÄN
MIG
PÅ
MYCKET

Och i allting ska man vara glad, trevlig. Men för guds skull inte göra bort sig, för ifall man gör det,
så kanske de få chanser man har, och som man inte tar, försvinner.
Och vad skulle jag göra ifall allt försvann?

jag skulle inte klara av det.




"Om du tror att jag bara glömde
eller suddade ut
Nej, jag har sparat allt
I dolda fack och låst precis som du"