Here´s my life, take it.

Sitter hemma, är ganska trött i kroppen, tankarna vandrar iväg. Till platser som fyller mig med saknad, längtan till att saker ska förändras och förbättras. Orkar inte låta allting falla hela tiden, orkar inte låta relationer till människor bara försvinna längre. Pratade häromdagen med en vän om allting som hände i Piteå, om en av de främsta orsakerna till varför jag flyttade. Det som kan göra mig så arg är att alla visste om det, det var ingen nyhet. Och jag ville sannerligen inte göra en stor grej utav det. Utan tog väl på mig ansvaret, det var jag som var tvungen att försvinna. Tog på mig ansvar för skitsnack, bakom ryggen och rätt i mitt ansikte. Kanske ångrar jag att jag aldrig riktigt sa ifrån, utan lät det bara vara. Men jag ville inte att det skulle bli stort, ville inte vara den där droppen som gör att bägaren rinner över. fan.

Men det känns som att jag aldrig kommer att komma ifrån det där, det kommer alltid vara någon som tycker illa om mig. Någon som kommer att försöka förstöra eller bara få mig att känna mig liten. Och jag är trött på att behöva rätta mig efter människor. För jag gjorde det hela tiden förr. Lät alltid andra ta besluten åt mig. Är trött på att alltid känna som om jag gör något fel i relationer etc.

"Vi lägger allting bakom oss? Visst gör vi det? Kan du göra det? Jag vill att allt ska bli bra"

Va? Egentligen verkligen; Va?
Det var inte jag som för det första förstörde någonting, det var inte jag som beslöt att bara vända ryggen och utesluta honom från mitt liv. Det var inte jag som gav upp. Och det sårar mig. För det var en otroligt bra vän, det var bland den bästa. Och jag hade så jävla roligt tillsammans med honom. Alla timmar vi spenderade med att analysera, lösa korsord och dra på äventyr. Det är helt och håller borta på grund utav en skitsak. En skitsak som inte var mitt fel.

Slutkontentan är iallfall att jag inte är gjord för intriger eller sånt skit, men ändå så flockas de runt mig och allt jag gör är att flytta mig ur vägen. Alltså fungerar alla svinens taktik.

The mess you left behind.

Det är många tankar som rör sig inom väggarna här i lägenheten, det är finns så mycket jag så gärna hade velat ta tag i, men som ersätts av något, som jag inte kan sätta fingret på. Jag vet inte ifall jag ska skratta eller gråta. Vet inte ifall jag trivs inom dessa väggar just nu. Det känns som om jag inte kommer ut. Ingenting känns nog. Jag vill bara att saker ska kännas som om de passar. Min hjärna går på högvarv och den säger åt mig att jag inte ska blunda för det jag känner, den säger åt mig att jag måste höja min röst ytterligare mot mina demoner. Mot de människor som hemsöker mig och sätter krokben för mig. Men det är det otroligt svårt att hitta rösten, jag har tappat den någon gång på vägen hit. Jag vill säga att jag inte orkar mer, vill falla ner i gråt och bara säga nej ett tag. Istället ler jag lite och öppnar famnen, en gång till. Det här med att säga upp kontakten med en familjemedlem är faktiskt, tror jag, bland det svåraste man kan göra. För, i allafall för mig, då det kommer till kritan så slutar man aldrig bry sig. Hjärtat vrider om då man hör att hälsan är dålig, man går ständigt runt med känslan av att man har gjort fel då man bara har varit där och väntat på bättre tider. Man lägger skulden på sig själv. Tro mig då jag säger att jag vill sluta med det, jag har försökt under en sådan lång tid. Och även ifall jag har kommit en bit på vägen så har jag inte riktigt nått fram ifall jag ska vara ärlig.
Jag har ju skrivit tidigare att jag aldrig slutar förlåta och detta kanske är det yttersta beviset på det. Jag har sett upp till honom så otroligt mycket, han var utan tvekan min bästa vän och jag litade på honom på honom. Och att få allting krossat, gång på gång det ger en viss biverkan. Tex detta faderskomplex. Jag har satt mig i relationer där jag måste förändra någon, ordna upp deras liv. För att jag inte kan ordna upp min fars. Jag har sökt mig till män som har samma problem som min far. Som lämnar, ljuger och inte bryr sig. Och nej, jag har nog aldrig lyckats.
Jag vill inte bli såhär påverkad av detta, jag vill rycka på axlarna och säga att jag inte bryr mig.


Men någon dag kommer jag väl dit?

He´s coming back.

It ain’t enough, it ain’t half of what you owe me.
It ain’t enough, it ain’t half of what you told me.
It ain’t enough, it ain’t enough.

Vad ska jag säga, det påverkar mig så totalt.
En blandning mellan barnslig förtjusning och en vilja
av att låsa dörren, hålla för öronen så att jag kanske slipper
få veta saker som jag inte tycker att jag förtjänar höra.

Men jag kan säga att det kommer att bli en spännande helg.
Ingen aning om hur den kommer att sluta..
Jag håller tummarna.

It was love, and some bad love.

Såg ett tv-program igår, det handlade om olika manstyper och vilka de personerna egentligen är.
Och jag kom att tänka på att jag nog avverkat (i brist på bättre ord) män från alla kategorier. Kanske sökte jag , för att jag var nyfiken. Eller så har jag bara lätt att snubbla in i komplicerade relationer. Och jag började fundera på hur mitt liv hade förändrats ifall det inte hade varit så att det rann ut i sanden (och ja, jag är lycklig att de gjorde det).
Hade jag velat vara styvmorsa åt två flickor, bo i ett hus i skogen?
Hur skulle allt ha blivit ifall jag tackade ja till diverse frierier?
Eller hur hade allting sett ut ifall jag stannade kvar hos killen som poppade piller till frukost?
Nej, jag är nog glad över att saker rann ut i sanden, slutade i bråk eller bara inte fungerade. Visst så gör det alltid ont att behöva lämna någon, att bli lämnad. Det är jobbigt att inte lita på någon, eller lita på någon men inte lita på sig själv. Och visst sörjer jag fortfarande vissa relationer, slutar man någonsin göra det? Som de flesta vet har jag väldigt svårt med att förlora människor. Det finns ingenting värre för mig än att se människor försvinna ur mitt liv.
Det är därför jag förlåter gång på gång.
Kanske är det bra att andra personer i min omgivning som min bror, och mina vänner sköter den där arga biten. Ibland kan vi sitta och snacka och jag försvarar medans de skriker, svär och bara tycker illa om.
Och vad är egentligen grejen med att man tex som tjej dras till de som man vet kommer att lämna en? Det är ju helt absurt. Det är just den typen som .... gör en helt fucked up i huvudet. För man kan aldrig riktigt lämna dem.
Och man kan se det i deras ögon, de har nästan en psykopats uppsyn. Det är sant!
Kommer ihåg att jag en gång trodde att jag inte skulle kunna få något bättre, han fick mig att skratta och det tog jag till vara på. Sedan att han inte kunde hålla byxorna på någonsin det förlät jag så många gånger. Det spelade liksom ingen roll egentligen vad han gjorde. När allt kom omkring så gick jag tillbaka till honom. Det var stora armar, det var en famn jag verkligen kände mig trygg i, faktiskt. Men jag har lärt mig nu. Jag kan hålla honom på avstånd. Han finns fortfarande kvar i mitt liv, men för första gången på mina villkor. Jag springer inte tillbaka till honom så fort han ringer. Men han finns kvar, för jag vet att jag känner mig trygg, och han skulle aldrig låta någon göra mig illa. (hör så jävla dumt det låter!) men det är sant. Jag tror inte han förstår att det var han som under så lång tid gjorde mig fruktansvärt illa.

Och alla har väl de där första kärlekarna som aldrig riktigt lämnar ens ryggrad, de finns där. Hela tiden. Jag har iallafall en sådan. Han finns kvar, han har sitt liv. Vi hörs av emellanåt bara för att höra att vi lever, har det bra och inte har några problem. För mig finns det inte ett liv utan honom, jag vill inte ha honom. Jag vill bara inte glömma honom. Har tänkt på det, hur det skulle vara att helt säga upp kontakten, hur skulle det vara? Jag kan inte riktigt se det. Jag vill veta när han skaffat barn, jag vill veta om hans nya jobb, nya lägenhet, till och med om hans nya tjej. Det är en person som har en sådan självklar plats i ens liv.

När jag tänker efter så har jag faktiskt kontakt med alla mina ex. Vissa är faktiskt bland mina bästa vänner.
Och det är så många som säger att man inte kan ha en nära vänskapsrelation med sitt ex. Men det kan man.
Kanske inte direkt. Men det kan komma. Och det är ganska bra faktiskt, man kan få veta om sina brister som flickvän/pojkvän av någon som sitter på insiderinfo. Hur jävla bra är inte det egentligen?

Äsch, nu ska jag sluta prata om detta, ta en dusch och komma igång med denna dag.

it feels like the mechanical belt has broken.

Sitter som vanligt på Sandra´s och dricker kaffe i stora mängder, folk har kommit och gått, en kille med lila avklippta jeans med thights som glänser gick förbi, och det känns lite som den tiden kommit. Länge var det karlar/pojkar/killar med tweedkavaj och en lite dyster och poetiskuppsyn som vandrar förbi. Kanske ska man bli nostalgisk, men jag väljer ett annat alternativ ; jag blir en smula upprymd. Jag har fått ännu en anledning att småfnissa åt människor.

Snart kommer vintern i Piteå. Jag pratade med mamma idag nämligen, och hon säger att det börjat snöa lite smått, inte riktigt så att det ligger kvar. Men snart. Undrar ifall jag kommer att ha råd att åka upp något alls i vinter. Jag vill ju se allting, till och med skaren, det som jag egentligen hatar över allt annat. Alla vet hur jävla drygt det är. Då man alltid råkar ramla ner i snön. Och skrapa upp benen eller händerna. Jävla fittigt, men jag vill ändå upp. Det kanske kan gå. Fast samtidigt väljer jag gärna barcelona framför Piteå. på samma sätt som man gärna väljer en cyniker framför en optimist.

En fundering jag har haft är varför i katy perrys video till "hot and cold" slutar hon hela videon typ med att en zebra står och kollar på killen som inte vet ifall han ska säga ja eller nej till giftemålet? Blir så irriterad, fattar inte grejen. Vad har den för reason till att vara där? Irriterad!

Ibland läser jag blondinbellas blogg, ja, döda mig inte. Men hon stoltserar i sina jävla pälsar. Snart kommer hon väl med en illerskinnsdataväska? Det är så irriterande. Jag vet inte riktigt varför man ska stoltsera med sådana saker. Visst att jag har olika saker som är gjorda av skinn, läder och skit. men nej, jag blir irriterad av sådana saker. Jag vill bara använda henne till en dataväska. (inte riktigt, men arg blir jag). Man kan likna henne med vätskan som blir kvar i ballongen då man blåser upp den. Alltså ballongjuice. Så lite tycker jag om henne.

Jag skrattar fortfarande åt min dröm som jag hade förra veckan. Den får mig att må bra, fnittra och känna mig rätt glad. För er jag har berättat den för.. så säger jag bara ostlöpe.

Funderar på att köpa en jävla massa ylletyg för att vaddera allting. För jag slår mig emot precis allting. Går in i väggar, går emot trösklar, vassa saker. Om allting hade ylletyg så hade det inte varit vasst, det hade sannerligen inte gjort ont och det hade aldrig varit kallt. Då hade jag stått och kramat diverse möbler, för fy fan vad jag fryser hela jävla tiden. Jag tror att jag avskyr malmös vinter, kanske är det en terroristattack som pågått väldigt länge. Isf av den anledningen hatar jag terrorism. Av andra anledningar också såklart.

All that we feel, others feel too

Det blåser utanför, som om träden vilken minut som helst ska gå sönder, krossa mina fönster och lägga sin tyngd på mig. Och jag skulle egentligen inte göra något, det är inte den enda tyngd som är lagd över min bröstkorg, och kanske hade det varit skönt ifall det hade varit något mer... påtagligt. (om inte ett träd är påtagligt, vet jag inte vad som är det) Imorgon ska jag inte till jobbet. Jag klarar det inte. Det fungerar inte. Jag fungerar inte just nu. Måste sova ut imorgon, måste få lite energi. Men jag får dåligt samvete. Varför ? Man ska inte jämföra misärer. Det vet jag ju. Det är ju det mottot jag lever efter. Men, jag har inga (nästan) problem, jag lever ett ganska okomplicerat liv. Och där jag jobbar är vardagen fylld med stora problem, och väldigt mycket sorg. Fast det är inte sorg som biter sig fast i väggarna, för inne i huset är det otroligt mycket skratt och lycka ändå. Det finns där, och jag klagar över en huvudvärk och en trötthet som aldrig verkar gå över.
Min mamma är i en annan stad, borta från sin sambo, sitt arbete och sina vänner för flera veckor av strålning. Och jag ringer henne för att bli tröstad. Det känns så otroligt egoistiskt, jag har bett om ursäkt till mamma för det. Att jag lägger onödiga saker på henne. Då hon ska bli frisk. Men hon skrattar och ber mig berätta vad som står på. Hon vill ju veta, hon vill ju ställa upp. Jag tackar den gud min mor tror på för att min bror är i samma stad och kan hålla henne sällskap. Jag tackar hennes gud för att hon kommer att bli frisk. (det finns inget annat, hon blir frisk.)

Imorgon ska jag sova ut länge, jag ska ta ett långt bad, jag ska äta en god frukost, boka tvättid. Och jag ska umgås med vänner. Det är min morgondag. Det är vad jag ska göra. Imorgon kväll ska jag lägga mig, jag ska vakna upp på onsdag och känna mig pigg och inte få ångest på väg till arbetet. Det är vad jag ska göra.

Nu ska jag föräta mig på scones och apelsinmarmelad.

It´s dark, cold and no sunshine.

Imorse var det ett mirakel att jag kom upp ur sängen, ville inte möta världen, ville inte vara duktig och gå till jobbet, det regnade och blåste ute vilket fick mig att stanna undet täcket lite längre än vad jag egentligen kunde. Men upp kom jag. Gick till köket, gjorde mig en improviserad frukost och avundades thor som fortfarande låg i sängen.

Är liksom inte peppad på att göra så mycket. Finner ingen energi till att träffa folk. Vanligtvis brukar jag träffa folk varje dag, bara hänga och snacka om ingenting. Men jag orkar inte. Just idag känns det som om den enda personen jag orkar träffa är thor. Han tar det inte så allvarligt ifall jag är tyst i en timme eller två. Han klarar av det.

Igår fick jag ett samtal från en vän långt bort. Han ringde för att säga hur mycket han älskade mig. Han ville ge mig kärleksterapi. Så att jag kan inse att det inte är så farligt. Han ville bara höra hur jag mådde, vad som händer och vad jag tänker på. Och jag berättade. Kortfattat och ibland bara med en suck. Han läser mig ändå som en öppen bok och genomskådar mina lögner snabbt. Så ja, jag kan sluta försöka gömma mig. Han hittar mig, gång på gång och det är jag glad över.

Nu ska jag ta och rita lite. Känner mig fortfarande helt tom inombords. Tyvärr.

It´s a rainy night.

Det finns lite på min hatthylla om man säger så, det finns saker som jag måste ta itu med men som ligger där och samlar damm. Och jag vet att det finns där, men jag hittar det inte. Jag söker och söker varje dag. Vill så desperat få ut det ur mitt system, även ifall jag vet att det är helt fullkomligt omöjligt för mig att kunna glömma. Det är något jag kommer att bära med mig i resten av mitt liv. Ja, det gör mig rädd, skräckslagen om jag ska vara ärlig. Men, det finns liksom inget annat att göra. Det finns ingen annan väg ut. Jag satte mig själv i denna sits och jag kan inte ta mig ur den. Ångrar egentligen ingenting, Jag är mer ledsen över att det blev som det blev. Det var inte meningen.
Det är bara så jobbigt att ha saker , som ni alla vet, som ligger över en, som aldrig kommer att försvinna. Vill bara att det ska bli bra, ni vet. Hatthyllan skulle vara rensad, inga lik i garderoben, så att jag hade kunnat sova gott om natten. Och allting går i vågor, ena dagen är allting så perfekt som livet kan bli, jag känner mig helt tillfreds med allt. Andra dagar tycker jag inte om någon, inte ens mig själv. Och jag hatar att ha det såhär.

Vet inte ifall jag orkar anstränga mig helt enkelt. Jag hade verkligen behövt låsa in mig i en vecka.

Nu ska jag iallafall kila i säng. Det är ett måste om jag överhuvudtaget ska klara av att gå till jobbet imorgon.
Känner mig helt fucked. Och jag hatar att det alltid ska bli så konstigt med människor. Jag avskyr att jag inte har något att säga till om. Jag hatar denna spiral som jag befinner mig i. Någonstans måste väl även den ha ett slut?

Anyone who´s anyone.

Det första av något. Och jag brukar vara så otroligt noga med saker jag skriver eller formar. Men jag orkar jag inte. Jag bryr mig inte. Saker händer och jag har som vanligt ingen kontroll över dem.
Intriger och drama skapas runt mig och jag försöker stilla komma fram till hur fan det kunde bli så? Hur kan det alltid vara så att allting händer mig. Har en orolig klump i magen som säger att snart kommer någon form av ett helvete bryta ut. Och jag hoppas innerligt att jag har fel, för ifall det händer just nu så stupar jag. Jag kan inte klara av ännu en storm, inte just precis nu.

Allt kan väl inte braka samman? Inte redan. Det är så mycket som händer, hela jävla tiden. Och någonstans tycker jag att nu kan det väl hända nån annan någonting. Det ska väl inte alltid bara vara jag.

Det är så mycket som jag ska lägga ner. Faktiskt. Till expempel så borde jag kasta min mobil på motorvägen och hoppas att jag aldrig ser den igen. En mobil för inget gott med sig. Det är meddelanden som misstolkas, saker som sägs och vem vill vakna till ett sms där det står ; "det är nog bäst ifall du bara hatar mig" Vet då personen om vem jag är? Att det svåraste som finns för mig är att hata någon. Jag kan inte. Ni kan göra allting emot mig och jag kommer ändå försvara er då någon försöker få er att snubbla. För sådan är jag. Det är jag.

Just nu är det så mycket som jag saknar, känner mig osäker och lite ostadig. Vet inte hur jag ska reagera eller hur jag ska agera. Byebye till så jävla mycket. Orkar inte ta tag i saker..
På nedervåningen har jag en person som sover, en vän på besök. Han får mig att må bra då jag mest vill dra täcket över huvudet och gömma mig i ett par månader. Försöker få honom att aldrig lämna Malmö. Då hade vi kunnat som alltid ha middagar, kolla på film och sitta och röka i fönstret med en kopp thé i handen, som vanligt. Men han åker nog bort snart. Han ska på andra äventyr.

Jag har haft så många otroligt fina chanser till något bra. Vare sig det gället boende, jobb, kärlek och vänskap och så många har jag förstört på ett eller annat sätt. Jag har inte vågat, eller så har jag trott att jag inte förtjänat det som kommit min väg.
Kommer ihåg när ressigören ville arbeta med mig och jag nickade lite blygt och la visitkortet på ett alldeles hemligt ställe och nu är det sannerligen försent. Man kan inte komma såhär långt senare och säga hej. Han minns mig säkert inte heller.

Sedan när allt kommer omkring, har en mamma som förövrigt är den starkaste personen jag känner. Men jag saknar henne så fruktansvärt. En del av mig vill dra hem till Lillpite, bo i stugan som finns på gården och ha möjlighet att träffa henne när helst jag vill. Det hade varit vackert och fint. Klarar inte riktigt av att ha en livstid emellan oss. Kommer ju antagligen inte att träffa henne förrän april. Jag vill bara sitta brevid henne, titta på en bra film, dricka lite vin och hålla hennes hand. Jag saknar henne. Och hon är så stark.


Kan jag inte få somna om och vakna upp där? Bara för en liten stund?