It´s a rainy night.

Det finns lite på min hatthylla om man säger så, det finns saker som jag måste ta itu med men som ligger där och samlar damm. Och jag vet att det finns där, men jag hittar det inte. Jag söker och söker varje dag. Vill så desperat få ut det ur mitt system, även ifall jag vet att det är helt fullkomligt omöjligt för mig att kunna glömma. Det är något jag kommer att bära med mig i resten av mitt liv. Ja, det gör mig rädd, skräckslagen om jag ska vara ärlig. Men, det finns liksom inget annat att göra. Det finns ingen annan väg ut. Jag satte mig själv i denna sits och jag kan inte ta mig ur den. Ångrar egentligen ingenting, Jag är mer ledsen över att det blev som det blev. Det var inte meningen.
Det är bara så jobbigt att ha saker , som ni alla vet, som ligger över en, som aldrig kommer att försvinna. Vill bara att det ska bli bra, ni vet. Hatthyllan skulle vara rensad, inga lik i garderoben, så att jag hade kunnat sova gott om natten. Och allting går i vågor, ena dagen är allting så perfekt som livet kan bli, jag känner mig helt tillfreds med allt. Andra dagar tycker jag inte om någon, inte ens mig själv. Och jag hatar att ha det såhär.

Vet inte ifall jag orkar anstränga mig helt enkelt. Jag hade verkligen behövt låsa in mig i en vecka.

Nu ska jag iallafall kila i säng. Det är ett måste om jag överhuvudtaget ska klara av att gå till jobbet imorgon.
Känner mig helt fucked. Och jag hatar att det alltid ska bli så konstigt med människor. Jag avskyr att jag inte har något att säga till om. Jag hatar denna spiral som jag befinner mig i. Någonstans måste väl även den ha ett slut?