Idag åker jag till Stockholm. Ska skynda mig hem och packa och så. Jag är glad!

När man inser hur lyckligt lottad man är, egentligen. Ringde hem till Lillpite och pratade med min styvfar, Cenneth lite. Och vi började prata om män. Om män i mitt liv. Och sedan säger han "Ja, om inte allt för länge får jag lämna över dig vid altaret"

Och även ifall vi är så icke kristna som det går. Så är det så fint. Han kommer vara där. Det är han som är. Och jag är så glad över att han finns. För oss. För mamma. För alla.

Långsamma hjärtslag.
För första gången är jag glad,
för hans skull. Det har aldrig varit så, jag har hållt andan, hoppat över steg för att inte behöva se. Men nu. Det är okej. Jag är glad för hans skull. Hör ni hur konstigt det låter? Men jag har annat att fokusera på. Som är viktigare. Som måste vara viktigare. Och det glädjer mig.

Inser att jag skriver för några, det är några som läser. Och jag har ingen aning om vilka. För att jag mest skriver för att inte bröstkorgen ska explodera av något som jag inte vill ta. Alternativt ta tag i. Jag kanske kommer att bli den. Den som inte blir. Men den som alltid var.

Jag vet inte vad som händer om 4-6 månader. Men till dess ska jag vara glad, så himla glad att det sticker i folks ögon. Jag ska vara som dom där tvillingarna som alltid skrattar och som jag stört mig på. Hur kan människor vara så glada? Precis så ska jag vara. Så jävla lycklig ska jag vara.

Fast inte här. Hur hade det sett ut? Ha! Jag är ju inte dum. Skulle inte ljuga här.