Det senaste året har för mig varit så livsomvälvande & livsbejakande på samma gång, så stormigt men samtidigt så lugnt. Då man finner sig ifrågasätta allting utan att för den delen backa eller fly från svaren, som inte alltid varit de man hoppats på. Då mitt problem alltid varit att jag inte vill se, väljer att inte förstå, springer ifrån ofrånkomliga sanningar. Varit trygg i min egen misär & tänkt att ingenting måste förändras, att människor kommer att komma tillbaka till mig bara jag stannar kvar där jag står. Och visst, visst är det så ibland.
Men jag har alltid trott att man måste göra så. Att jag måste sörja kärleken som inte fungerade, att ingenting får ta slut. De senaste månaderna har jag tillåtit mig själv att sörja och gå vidare. Inse att jag faktiskt borde se mig som lyckligt lottad som fått ta del och vara en del utav någon annans liv, och inte krampaktigt hålla kvar, bara för att jag inte ska vara den som lämnar någon.
Jag har slutat kompromissa om min egna lycka. Vilket har fått mig att avsluta en relation som fick mig att må bra stundvis. Men som inte var , det där. Jag vet om att jag är en sådan obotlig romantiker. Att jag lyssnar på kärlekssångerna och önskar att jag var där, i den. Jag har slutat titta på mig i spegeln och bara se fel.
Jag prövar göra nya saker, i situationer där jag så ofta känt mig fel. Vågar lita på mig själv, det många så ofta sagt åt mig att göra.
Vågar vara ärligt med vad jag egentligen vill ha ut av livet och blir inte förtvivlat rädd av att inte lyckas. Andas lugnare. Är lugnare.
Jag har mina stunder, där jag ligger på golvet, helt förlamad, förtvivlad och tycker mitt hjärta är alldeles för strimlat, för stampat på, för mörkt. Och det är så. Det får vara så. Då mina känslor ofta sitter utanför kroppen, men samtidigt är jag så svår att få still på.

Då min största rädsla i livet har varit att glömma, att förlora något, inser jag nu att släppa taget om något inte betyder att saker har förlorat sitt värde. Att man måste låta saker ha sin tid, sin plats & att alla människor har plats för alla minnen.

Är så lyckligt lottad över att jag kan bo i en stad jag älskar, 150 mil från min hemstad, och fortfarande ha kvar de mest fantastiska vännerna där uppe. De som väntar, och alltid är där. Ett telefonsamtal bort. Som släpper sitt liv för att få några timmar med mig då jag är och hälsar på. Som alltid ger råd och intresserar sig. Jag ser framemot en sommar i den staden. Med ljusa sommarnätter och bad i de norrländska sjöarna. Jag längtar efter min mamma. Som alltid ställer upp, pratar och är där. Jag längtar efter min bror. Som alltid kommer vara min bästa vän. Min styvfar som tröstar och är stark då jag faller. Efter allt som är min ryggrad och som får mig att stå starkare nu än vad jag någonsin gjort.

Jag vet om att jag kommer falla tusentals gånger till. Jag vet det. Jag vet att jag kräver så mycket utav mig själv och jag kommer nog aldrig vara där. Kämpar alltid med att aldrig vara nöjd. Har svårt att slappna av inför någon. Har svårt att skratta bland nya, har svårt att släppa in. Folk har tagit alldeles för mycket av mig genom åren. Jag har gett för mycket. Jag har älskat, och gud som jag älskat.

Och nu? Nu ska jag älska mer. Mig själv.