Det är kväll, och jag har druckit glögg och ätit en världsbäst middag. Ögonen är trötta och jag borde gå och tvätta bort mitt smink. Men det är skönt här i sängen, det är en massa täcken och kuddar och varmt. Den senaste tiden har spenderats åt att läka. Inte enbart fysiskt utan också att läka relationer och hjärtan. Vet inte ifall det har gått bra men det känns bättre. Apropå det fysiska så har jag bara några besök kvar på det stora, hemska och som fortfarande är jobbigt. Jag mår nog bra nu. Snart. Sedan på det andra fysiska.. Där jag på fyllan råkade ramla från en cykel så vill sig inte riktigt höften. Den sitter tre centimeter åt fel håll, och det kan jag lova er gör ont! På torsdag ska jag tillbaka till sjukgymnasten.

Men det blir bättre, jag blir bättre.

Den elfte blir det stockholm. Det blir storstaden och fint.

Jag är inne på sjätte maskinen av tvätt. Vetefan om allt egentligen var smutsigt, men det kändes lika bra faktiskt. Sortera, vika, det doftar gott. Får en ny garderob idag också, så det passar ju bra. Hänga upp, lägga in, fixa till. Och det kommer bli så fint.

Sedan ska jag till Maja snart egentligen, och hjälpa henne med hennes flytt, skura lägenhet, tvätta lister, torka skåp. (Och jag tycker det ska bli mysigt)

Sedan förbi här med flyttbilen, ta in min garderob, ta ut saker som ska slängas och sedan blir det öl. Det blir öl. Och jag är så sugen på öl.

Snart blir det stockholm. Och jag längtar bort från Malmö.
Snart är det skatteåterbäring och jag ska vara glad, beställa flygbiljetter till Norr.

Och jag är lite dum i huvudet just nu. Men det blir så ibland. Göra dumma grejer, win?

Och jag säger att du är fin. Men du lyssnar inte. Det slutade du med för längesedan.

Kommer du ihåg att du andades varm luft alldeles vid min hals en gång och sa att du var så trött. Att tröttheten kommer sådär på morgonen och går aldrig riktigt ur kroppen, men du kan ändå inte sova om nätterna. Och jag i min tur försökte vagga dig till sömns varje natt, du låg stilla kvar och du somnade alltid. En liten stund.

Hur sover du nu? Vaggar hon dig till sömns då dina tankar springer runt och stör?

Jag har ramlat runt i Malmö i några timmar, på en livsfarlig cykel och med prat och röka cigaretter. Höll på att dö lite lätt i en korsning för att cykeln hade inga bromsar och det var en alldeles för bra låt som spelades i mina öron. Jag har en uggla på min tröja och just nu saknar jag. Nu ska jag sova, för det gör alla andra i den här lägenheten. Jag bor inte här, men jag andas lugnt här. Det är en bra stämning. Och enskilda täcken.

Igår satt jag och drack öl med två av mina brudar.

Och jag tänkte " Gud vilka fantastiska tjejer".








Helt fantastiska. Och roliga.

Vi uttrycker samma längtan, men ingen av oss gör något åt rastlösheten eller frustrationen. Jag ska efter sjukhuset gå till fiket, som vanligt, spela kort, dricka kaffe och skratta. Och visst är det bra emellanåt. Men var är allt det andra?

Var är det andra?

Fredagmorgon, Songs:Ohia, te, täcke och cigarett på balkongen. Jag är naken under täcket så när som på tjocksockarna. Och snart ska jag till sjukhuset. Inte rädd längre, inte nervös längre.




I´m sorry, but I was never in love.

El Stockholmo.

En gång var jag i stockholm hos Robin. Vi satt och drack kaffe och allt var bra. Sedan öppnade himlen sig. Och jag skrattade. Och tittade med stora ögon. Och det var så tjusigt. Jag ville springa ut. Men var rädd för att dö.

Some, some, some.

Nu är jag mest glad. glad hela tiden glad.
Här var jag flickvän och en rätt bra sådan, just då iallafall. Och han var en bra en och långt ifrån.
En gång var det midsommar och jag träffade lite vänner tillsammans med Timmie. Sedan gick ingenting att fläta samman och allt blev svårt.
En gång bodde jag med Dag. Då hade vi toalettfester med öl och med bra musik. Vi brukade skratta mycket och prata mycket. Vi brukade också spela krona på krogen.

En annan gång var det sommar, och det var kanske juni. Och jag åkte till köpenhamn med fido. Vi drack öl och blev fulla. Vi köpte nästan en hundvalp också. Och jag var glad.

Fuck me, I´m good.

Folk har väldigt länge påpekat för mig att jag känner väldigt mycket olika och ibland rätt konstiga människor. Och ja, det stämmer. Jag tycker det är intressant med människor som är olik mig. Som verkligen inte lever samma liv. Som gör konstiga saker. Och jag älskar att hamna i nya situationer. För jag är ingenting utan de som är runt omkring. Jag är ingenting utan alla de som är så olik mig. De är de sidor hos mig jag inte kontrollerar. Och jag älskar det innerligt. Och jag vet också att jag är rätt hatad för det. Av andra. Av de som undrar hur jag, hur jag kom dit. För de har försökt. Och jag har lyckats. Fuck you.


Som en bra person sa till mig tidigare idag.

"Du är bra, för du är konstig. Du säger allt och du är kaxig. Öl?"

All of your days will be bless

Det har varit en konstig tid den senaste tiden. Jag har blivit stucken i alla blodkärl de har kommit åt, de har sövt ner mig och opererat och de har varit otydliga på läkarspråk. Jag har haft världens bästa människor runt omkring mig. Hjälpt mig upp från stolar då jag inte riktigt kunnat de själv. De har kramat och fått mig att skratta. De har suttit på sjukhussängen och tittat på film utan hörlurar med mig. De har varit där.



Och nu efter det mesta, går fortfarande dit och lämnar lite blodprov. En gång i veckan och jag är glad. Jag är gladare än vad jag varit på länge. Jag är faktiskt rätt pigg. Och när jag skrattar gör jag det för att jag vill och inte för att det passar där. Jag ser framemot att träffa mina vänner och jag träffar dem ofta. Jag känner mig snygg, bra och kanske inte tillräcklig. Har en helvetes grymt projekt igång med en av mina finaste vänner. Som kommer ge pengar, skratt och kännas bra. Bra dag. Bra liv.




Hörde ni?


Bra dag.
Bra Liv.

It´s cold, but I´m warm.

Nu ska jag ut och springa i regnet här i Malmö. Det är rätt mysigt om jag ska vara ärlig. Jag ska dricka kaffe med vänner, röka cigg i på utestolarna under filtar och spela kort. Är väldigt trött men jag tror på den här dagen. Jag är glad. Den har dagen kommer att ge mig bra saker.

taxi.. taxi.. taxi!

Idag jobbar jag. Jag är lite småfebrig. Men jag är på jobbet och snart ska vi ut och åka med färdtjänsten. Ni alla som någonsin arbetat inom vården, vi vet att det innebär att man står och väntar i flera timmar i kylan. För folk inom färdtjänsten vet aldrig var gatorna ligger, eller hur man ska tyda en klocka. Det är ett problem de har. Och vi ska bara stå och le. För just idag, så får vi åka färdtjänst. HUH.

Cry me happy

Det var tårar. Men glada tårar. Just just där gjorde hela jag ont, men glad. Gråtalycka.

Mm, mjau.

Och allting säger bank bank bank. allting som var dåligt, blev bra. Blev som det ska.

And you always come back.

"Jag hoppas att du hittar någon som tar hand om dig på sättet jag aldrig kunde"





Varför vaktar folk något som de aldrig på riktigt haft. påminner mig om vad som är bra, om utflykterna, om skrattet. Påminn mig inte, för det blir aldrig min verklighet. Och jag säger hejdå gång på gång. Det bästa vore ifall du inte brydde dig. Ifall du bryr dig, på riktigt. Försvinn. Snälla. Sluta.

I´m Back.

Allting har gått bra den senaste tiden. Ingenting händer på sjukhusfronten, förutom att jag måste dit en gång i veckan och hålla koll. Och det är väl helt okej. Bara jag slipper läggas in igen. Tillbaka på jobbet och katten är nog rätt glad. Eller så vill hon inte alls kela. Men jag bryr mig inte. Saker börjar kännas lite mer.. mer som vanligt. Jag förstår inte folk som går runt och är lediga hela tiden. Jag klarar inte det, ingen i min familj klarar av det. Jag klättrar på väggarna efter två lediga dagar. Men jag är i alla fall glad att jag är tillbaka. Att jag ser lite klarare på vissa saker. Och att jag någonstans på vägen fann en liten gnutta motivation. Nu ska jag dricka upp kaffet och sedan är det dags, jobba. Och jag är inte ens sur över det. Win.

Doctor , can I go?

Jag håller två tummar idag, för mig själv. För att allt ska ordna sig. Nu ska jag ut i kalla staden. Få nåla stuckna i mig och jag ska le. För ler man så blir allt mycket bättre. Läkarna kommer att le och jag kommer bli misstänksam. Läkare ler inte. Sluta skämta malin kommer jag tänka. Jag vill att de ska berätta saker som är bra. Mitt blodprov visar att nu jävlar kan du börja dricka öl igen, nu blir det inga mer besök. Nu behöver du inte opereras igen. Så ska de säga. Tack på förhand!

Pling, and I read.

Han sa en gång att jag var det vackraste som någonsin gått i ett alldeles för slitna par skor. Han sa att hade allting varit annorlunda så hade allting varit som det skulle bli. Och jag svävade i alltför många år mellan att vara och inte vara och vara lite och vara hemlighet. Och han ringde och sa, bara för några minuter sedan att täcket inte doftade Malin, att åren blivit helt fel och helt rätt. Jag var femton och jag var kär. Sådär så att ingen annan någonsin skulle kunna ta den platsen. Och jag är sju år senare, inte samma. Han är samma. Han är kvar. där. jag stöter bort, tar plats. Jag är inte där. Och jag som hatar att se folk försvinna jag stänger dörren efter honom och det är inte jag som står några sekunder efter och efterkänner och känner för länge. Denna gången är det jag som lever. Och han får gå hem till den som han valt att leva med, som han inte tycker är den vackraste vackraste, som han inte egentligen tycker om. Och jag lever. För jag har inte valt fel, jag har inte valt fel. Pling på telefonen och jag vet att det är han. Han kommer att skriva att förlåt, förlåt. Min karaktär är fel. Och jag kommer att skriva ja ja ja det är den. Lämna mig nu. Vi hörs, sen. Om flera flera år. Och du kommer vara densamme. Och jag kommer att vara mer annorlunda. Men du kommer fortfarande att skratta åt det jag säger. Inte elakt, bara kärleksfullt. För vi talar inte samma språk och du älskar att inte förstå. Och jag säger tack, tack för all hjälp. Hjälpen med att fastna och sedan själv gå vidare. För tågbiljetterna då jag var liten och satt fast i en okänd stad. Tack för att du får mig att känna varje dag att jag har gjort rätt. Jag känner mig stark, tack vare dig. och tack tack tack tack för att jag vet att du aldrig har varit den jag velat ha. Du blev bara en demon. Och nu är du bara ett minne. Och det säger pling igen och du skriver att du vill ha mig. Lämna allt. Snälla Malin, säg ja. Säg ja för fan. Och jag säger nej. Nej nej nej nej.

Ikväll och alla kvällar framöver säger jag nej. Men tack. Nej, tack, nej men tack.

Think, think again.

November. Ni vet, blås blås blåser hela tiden ute nu. Det är kallt och solen lurar en. Den finns där och värmer vissa sekunder och den går ner och det blir mörkt och han sjunger i mina öron om kvällarna och ibland ser jag honom bakom ett hörn, men jag hinner aldrig fram. Det är inte kärlek längre. Det var kärlek, det var ryggrad mot bröst, det var andas tungt mot med panna mot panna. Och fötter upp i soffan och kropp på mattan. Det är inte kärlek kärlek längre. Det är tacksamhet och du var bra och jag var bra och förlåt. Lika högt som högaste hus och snabbt till källarplan. Men jag gjorde aldrig fel, inte du heller. Men jag är här och jag har ingen aning om var du är. Och du hade antagligen dragit pekfingret längst min rygg, ner mot min höft, den delen jag vet att du älskar mest. Och du hade sagt att jag ska gå. Jag ska springa. Att jag gör rätt nu för att det inte är kärlek längre.

"Vi är de vi är, och det gör vi bra"