Vet inte hur det är tänkt att man ska kunna andas normalt. Och mamma säger till mig att vara lugn, det ordnar sig och jag vill så gärna bara vara liten och tro på allt hon säger och jag vet att hon har rätt. På något sätt ordnar det sig ju alltid. Men just nu. Just nu är mitt hjärta i revolt. Jag kan inte andas. Jag kan inte. Försöker att låtsas så att jag själv kan göra det. Försöker verkligen. Tar alla chanser till att få fly och jag vill inte vara här längre. Och sjukskrivning är okej efter det där datumet. Och alla säger saker. Var bara lugn. Och krya på dig Malin. Och ta det lugnt. Och oroa dig inte. Och var bara lugn.

Fan heller att jag kan vara lugn. Jag är fan inte en positiv människa och jag ser redan mitt liv krossas. Så nej. Men du kan fan vara lugn till mig. Var det. För det hjälper ju mycket.

Önskar att jag var en smula religiös iallafall. Så att jag hade kunnat be och tänka " det är en mening med allt ". För just nu känns allt jävligt värdelös.

Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte förneka att jag är livrädd. Och jag försöker vara hur stark som helst, men det är ensamt och jag darrar om nätterna.

Jag håller på att koka rödbetor till middagen, och idag tänker jag på att jag har världens finaste mamma. Jag tänker på att jag har den starkaste kvinnan jag känner som min förebild. Jag tänker på att jag faktiskt har henne kvar. Även ifall vi inte alls tänker lika om mycket så är det hon som alltid stått kvar. Låtit mig gå och stått kvar och jag kan inte tänka mig hur det hade varit utan henne. Jag kan inte se vad eller vem jag hade varit då.

Idag älskar jag henne lite lite mer än vad jag gjorde igår. Och jag längtar tills alla andra dagar.