it´s a rollercoaster.

Jag vet inte, det är mycket tankar som rör sig i mitt huvud just nu.
Det har gått så snabbt, det har hänt så mycket och jag vill verkligen veta ifall det är rätt.
Det måste vara rätt, det finns liksom inget annat. Egentligen.
Men samtidigt, jag är så fruktansvärt rädd för att "ge" mig själv till någon annan.
Jag är så rädd för att jag ska förlora...

Det har ju alltid varit såhär också, en rädsla för att inte vara fri. För jag har nog intalat mig själv att jag inte är bra på förhållanden, eller relationer. Men kanske har det alltid varit de som jag har varit med som inte har fungerat? Jag vet inte.
Jag är rädd för att binda mig, för det känns lite som ett slut. Men det är det ju inte.
En försvarsmekanism, absolut.
Rastlösheten. Tänk om han ledsnar? Tänk om han inte tycker att jag är ... attraktiv? tänk om han tycker att jag är korkad? Tänk om han är med mig av medlidande?

Tänk om jag faktiskt är så bra som han säger att jag är?

Som hela denna grejen med komplimanger...

Varför ska det vara så jävla svårt att ta dem till sig?
Om någon säger att jag är fin i håret, då vill jag direkt ändra på det. För jag tror att folk säger så bara för att säga något. Medlidande. (där kom det igen..)

Varför ska det vara så att man inte riktigt kan lita på andra människor?
Jag blir väldigt osäker.

Och ja, det kanske är det som ska vara mitt jävla fucking nyårslöfte för 2009.

Tack för mig för denna kväll.

I am fine.

Vad ska man säga?

Även ifall jag är så sjukligt trött hela tiden, spelar ingen roll ifall jag sover 8 eller 15 timmar, tröttheten sitter i varje molekyl i min kropp och det gör mig så jävla förbannad.
För i huvudet så är jag pigg, jag vill göra saker. Jag saknar att ha energin som jag brukar ha.
Men samtidigt vill jag inte stressa upp mig över det. Den kommer nog tillbaka. Det måste den.
Kanske är det just sommaren jag behöver. Så; fuck vintern.

Det finns så mycket jag vill säga, berätta. Om hur jag känner mig just nu. Vem som har fått mig att skratta så fruktansvärt mycket de senaste veckorna. Ni vet, känslan av att man verkligen vill skryta om någon. Berätta om hur smart, rolig och omtänksam någon är. Men samtidigt känns det lite som att jag vill hålla det lite hemligt. För det gör att det bara blir mitt. Ingen annans. Och då hålls den där spännande känslan kvar längre.
Men jag trivs, herregud vad jag trivs.

Ser framemot ;

Tisdag - som kommer innebära njutning utav högsta klass. Löning, god mat, film, mer god mat, godis. och annat som man bara unnar sig på den där löningsdagen.

Lördag; En riktig utekväll som jag faktiskt inte haft på åratal. (känns det som).

I övrigt ; Att jag kommer att få sova tillsammans med en otroligt bra person.



Nu ska jag titta på tv och vänta på att de två bröderna ska komma hem.

I´d rather dance with you.

Jag skrattar nästan dygnet runt, förutom då jag sover. Vilket i sig är en väldigt underbar grej. Jag brukar ha svårt att slappna av, många tankar som gör att rastlösheten brukar göra sig påmind. Men, inte nu.

Det finns som inget att stressa upp mig för.
Allting är ju faktiskt precis som jag vill ha det.

Bra saker i livet just nu ;

Jag vaknar upp varje morgon bredvid en speciell människa.

Jag har en ny favorittröja. Den är röd.

Jag jobbar lite mindre än förr, vilket ger mig mer tid till annat.



Nu ska jag nog sova en liten sväng.

then the moon swept down to greet us

Stilla, väldigt stilla så tänkte jag att det måste bli en förändring då jag kommer tillbaka till den staden jag har bestämt mig för att bo i ett tag till. Något måste ändras, och jag visste inte vad det skulle vara. Nästan i samma sekund som jag klev ut ur flygplanet så kom den.

Förändringen.

Egentligen har jag inga ord, för jag är otroligt förvirrad.
Om jag ska vara ärlig så är jag totalt skräckslagen.
Men, alla dessa timmar, av ingenting som blivit så mycket,
de har satt spår. Och jag vill inte gömma dem.

Den där förändringen,
och det är fruktansvärt jobbigt.
Jag kastas hit och dit i alla mina tankar
hjärnan går i 180 och den slutar inte snurra.

Och jag vill inte att något ska sluta snurra,
vill inte att det ska stanna.

Längtan, saknad & viljan.

Tolv timmar och den sitter i benmärgen, den där saknaden.
Det går snabbt och jag har nog inte fattat ett skit av vad som händer
riktigt än. För jag vet inte vad som händer.

Vet bara att det är så lätt.
Så jävla lätt, men så fruktansvärt svårt.