then the moon swept down to greet us

Stilla, väldigt stilla så tänkte jag att det måste bli en förändring då jag kommer tillbaka till den staden jag har bestämt mig för att bo i ett tag till. Något måste ändras, och jag visste inte vad det skulle vara. Nästan i samma sekund som jag klev ut ur flygplanet så kom den.

Förändringen.

Egentligen har jag inga ord, för jag är otroligt förvirrad.
Om jag ska vara ärlig så är jag totalt skräckslagen.
Men, alla dessa timmar, av ingenting som blivit så mycket,
de har satt spår. Och jag vill inte gömma dem.

Den där förändringen,
och det är fruktansvärt jobbigt.
Jag kastas hit och dit i alla mina tankar
hjärnan går i 180 och den slutar inte snurra.

Och jag vill inte att något ska sluta snurra,
vill inte att det ska stanna.

Längtan, saknad & viljan.

Tolv timmar och den sitter i benmärgen, den där saknaden.
Det går snabbt och jag har nog inte fattat ett skit av vad som händer
riktigt än. För jag vet inte vad som händer.

Vet bara att det är så lätt.
Så jävla lätt, men så fruktansvärt svårt.