Man kan inte förändra saker som redan är förutbestämda.
Det är omöjligt att ändra på människor som alltid faller tillbaka,
i allt som aldrig kommer att fungera som alla andra vill.

Jag måste sluta tro att livsmönster faktiskt går att bryta.
Tydligen har jag ju fel. Tydligen är alltid allting lite för svårt.
Och det dåliga, det sämre valet som är det man gjort hela livet
är alltför lätt att ta igen.

Det är klart att det inte finns några genvägar, men ibland önskar
jag att man iallafall skulle kunna få hoppa över några steg.
Ta en kortare väg till det folk faktiskt förtjänar.

Fick en bild ritad. Det är ju jag. Kolla vad coolt. En försenad julklapp. Jag är glad. Riktigt glad.

Vilken jävla natt. Jag klarar inte mer sånt där.

Jag vill flytta, nu. Leta lägenhet är det drygaste som finns. Och speciellt då man har ett par krav. Så kom igen nu, håll tummarna. Jag vill vara väck från lägenheten vid augusti. Dubbla hyror funkar. ett tag. Kom igen nu. Ge mig en lägenhet. Jag vet att ni kan!

Den 27:e - 30:e stockholm (förhoppningsvis)

7:e juni - 14 :e Cypern

14:e juni - 23 :e Piteå

25:e juni - 27:e Stockholm


UH. Jag är typ hemma 8-9 dagar i juni. Coolt.
jobbigt. och HERREGUD VAD SKÖNT!

Okej, jag var nog lite förbannad inatt. Är nog lite småsur fortfarande. Två timmar är faktiskt inte optimalt för mig att sova. Såg sedan framemot att få sova lite på min älskade buss 146. Men nej. Absolut inte. Förutom det faktum att det satt 5 fortfarande fulla pojkar längst bak i bussen som snackade om hur mycket öl de druckit så var det en av de nyare bussarna. Vilket innebär i sin tur att det är andra säten. Jag som har utarbetat en teknik så att jag kan halvligga utan att varken få ont i ryggen, röven eller benen. Eller nacken. Men såklart, nu var jag tvungen att sitta spikrakt. Damnit.

Nu sitter jag på jobbet och pimlar kaffe för att få igång... äsch. För att orka stå på benen helt enkelt.

Att inte kunna sova för att tusentals miljoner tankar rusar genom huvudet tar kål på mig. Att sedan just ha somnat och få ett fyllesamtal av någon som jag inte har en aning om vem det är gör att jag vill slänga något hårt i skallen på den personen. Jag måste sova nu. Jag måste verkligen det. Och ju mer jag tänker på att jag verkligen måste ligga i min säng, desto mer rastlös blir jag och kan inte slappna av. Vill ut och promenera men har inte tid. Upp om tre och en halv timme. Jobba om fyra och en halv timme. Och jag sover inte. Herreguuuud. Vilken människa ringer klockan två på natten för att inte ha något att säga. Vilken människa ringer klockan två på natten, punkt. Vissa kan jag klara av att de ringer, mest för att jag kan sova då de pratar och vissa hjälper till och med att prata med. Lugna röster och sånt ni vet. Men inte en skitstövel i Luleå som jag aldrig har träffat. (ja, det blev ett 118118, har just raderat 20 nummer ut telefonen).

Nu är jag arg och för trött för att sova. Fuck this.

Ibland vill man bara känna, känna för mycket, känna lite för intensivt. Känna lite mer än vad man vet att ens hjärta klarar av. Även ifall jag vet att jag är för blödig för att våga göra det. Är väl för rädd för att märka att jag skulle ha blivit avtrubbad, att jag blivit för van vid avstånd för att någongång kunna vara nära. För van vid att vara någon annan att jag inte kan hitta den där, riktigt, den där på äkta. Den där jag fortfarande kämpar med.

& imorgon åker Thor. Canada. Vad handlar det här om? Jag har inte gått med på det. Alls.
Imorgon ska jag hjälpa honom bära väskor, men jag vill inte bära hans väskor. Han borde ju stanna. Han borde stanna. Stanna. Snälla, stanna.

Det känns som om Malmö blir mindre och mindre, fler och fler flyttar från staden till annat och jag börjar bli rastlös. Rastlös.

Varför är det alltid så att det inte går att somna då man ska upp tidigt? Och när man är ledig så kan man gå och lägga sig vid middagstid? Jag förstår inte. Fattar inte riktigt varför alla tankar ska komma på en gång, fattar inte varför klumpen i magen ska komma på kvällen då man inte kan värja sig för det. Natten var jobbig, drömmarna var jobbiga. Även ifall jag vaknar av att jag fnittrar till. Men allting är fint ändå. Vet int riktigt varför. Men allt är fint. Visst är det bra.

När jag stod osminkad, ofixad och borstade tänderna imorse kom jag på´t. Jag såg ut som en tolvårig pojke. Nu gäller det att nästan visa brösten, ha tonvis med smink och lite örhängen så att det syns. Jag är en tjej. Ingen flata heller för den delen. Men ja, haha. Fortsätter det såhär lär det bli hormonbehandling inom kort. Förlåt mamma, du fick en till pojke.

Men allvarligt, varför envisas människor med att ha långt hår? Det trasslar och herregud vad lite schampoo jag behöver. En liten fingerborg så är det klart. WIN!

Just det ja ; SCREW YOU!