Ibland vill man bara känna, känna för mycket, känna lite för intensivt. Känna lite mer än vad man vet att ens hjärta klarar av. Även ifall jag vet att jag är för blödig för att våga göra det. Är väl för rädd för att märka att jag skulle ha blivit avtrubbad, att jag blivit för van vid avstånd för att någongång kunna vara nära. För van vid att vara någon annan att jag inte kan hitta den där, riktigt, den där på äkta. Den där jag fortfarande kämpar med.

& imorgon åker Thor. Canada. Vad handlar det här om? Jag har inte gått med på det. Alls.
Imorgon ska jag hjälpa honom bära väskor, men jag vill inte bära hans väskor. Han borde ju stanna. Han borde stanna. Stanna. Snälla, stanna.

Det känns som om Malmö blir mindre och mindre, fler och fler flyttar från staden till annat och jag börjar bli rastlös. Rastlös.