Långsamma hjärtslag.
För första gången är jag glad,
för hans skull. Det har aldrig varit så, jag har hållt andan, hoppat över steg för att inte behöva se. Men nu. Det är okej. Jag är glad för hans skull. Hör ni hur konstigt det låter? Men jag har annat att fokusera på. Som är viktigare. Som måste vara viktigare. Och det glädjer mig.