Det första av något. Och jag brukar vara så otroligt noga med saker jag skriver eller formar. Men jag orkar jag inte. Jag bryr mig inte. Saker händer och jag har som vanligt ingen kontroll över dem.
Intriger och drama skapas runt mig och jag försöker stilla komma fram till hur fan det kunde bli så? Hur kan det alltid vara så att allting händer mig. Har en orolig klump i magen som säger att snart kommer någon form av ett helvete bryta ut. Och jag hoppas innerligt att jag har fel, för ifall det händer just nu så stupar jag. Jag kan inte klara av ännu en storm, inte just precis nu.
Allt kan väl inte braka samman? Inte redan. Det är så mycket som händer, hela jävla tiden. Och någonstans tycker jag att nu kan det väl hända nån annan någonting. Det ska väl inte alltid bara vara jag.
Det är så mycket som jag ska lägga ner. Faktiskt. Till expempel så borde jag kasta min mobil på motorvägen och hoppas att jag aldrig ser den igen. En mobil för inget gott med sig. Det är meddelanden som misstolkas, saker som sägs och vem vill vakna till ett sms där det står ; "det är nog bäst ifall du bara hatar mig" Vet då personen om vem jag är? Att det svåraste som finns för mig är att hata någon. Jag kan inte. Ni kan göra allting emot mig och jag kommer ändå försvara er då någon försöker få er att snubbla. För sådan är jag. Det är jag.
Just nu är det så mycket som jag saknar, känner mig osäker och lite ostadig. Vet inte hur jag ska reagera eller hur jag ska agera. Byebye till så jävla mycket. Orkar inte ta tag i saker..
På nedervåningen har jag en person som sover, en vän på besök. Han får mig att må bra då jag mest vill dra täcket över huvudet och gömma mig i ett par månader. Försöker få honom att aldrig lämna Malmö. Då hade vi kunnat som alltid ha middagar, kolla på film och sitta och röka i fönstret med en kopp thé i handen, som vanligt. Men han åker nog bort snart. Han ska på andra äventyr.
Jag har haft så många otroligt fina chanser till något bra. Vare sig det gället boende, jobb, kärlek och vänskap och så många har jag förstört på ett eller annat sätt. Jag har inte vågat, eller så har jag trott att jag inte förtjänat det som kommit min väg.
Kommer ihåg när ressigören ville arbeta med mig och jag nickade lite blygt och la visitkortet på ett alldeles hemligt ställe och nu är det sannerligen försent. Man kan inte komma såhär långt senare och säga hej. Han minns mig säkert inte heller.
Sedan när allt kommer omkring, har en mamma som förövrigt är den starkaste personen jag känner. Men jag saknar henne så fruktansvärt. En del av mig vill dra hem till Lillpite, bo i stugan som finns på gården och ha möjlighet att träffa henne när helst jag vill. Det hade varit vackert och fint. Klarar inte riktigt av att ha en livstid emellan oss. Kommer ju antagligen inte att träffa henne förrän april. Jag vill bara sitta brevid henne, titta på en bra film, dricka lite vin och hålla hennes hand. Jag saknar henne. Och hon är så stark.
Kan jag inte få somna om och vakna upp där? Bara för en liten stund?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar