Det blåser utanför, som om träden vilken minut som helst ska gå sönder, krossa mina fönster och lägga sin tyngd på mig. Och jag skulle egentligen inte göra något, det är inte den enda tyngd som är lagd över min bröstkorg, och kanske hade det varit skönt ifall det hade varit något mer... påtagligt. (om inte ett träd är påtagligt, vet jag inte vad som är det) Imorgon ska jag inte till jobbet. Jag klarar det inte. Det fungerar inte. Jag fungerar inte just nu. Måste sova ut imorgon, måste få lite energi. Men jag får dåligt samvete. Varför ? Man ska inte jämföra misärer. Det vet jag ju. Det är ju det mottot jag lever efter. Men, jag har inga (nästan) problem, jag lever ett ganska okomplicerat liv. Och där jag jobbar är vardagen fylld med stora problem, och väldigt mycket sorg. Fast det är inte sorg som biter sig fast i väggarna, för inne i huset är det otroligt mycket skratt och lycka ändå. Det finns där, och jag klagar över en huvudvärk och en trötthet som aldrig verkar gå över.
Min mamma är i en annan stad, borta från sin sambo, sitt arbete och sina vänner för flera veckor av strålning. Och jag ringer henne för att bli tröstad. Det känns så otroligt egoistiskt, jag har bett om ursäkt till mamma för det. Att jag lägger onödiga saker på henne. Då hon ska bli frisk. Men hon skrattar och ber mig berätta vad som står på. Hon vill ju veta, hon vill ju ställa upp. Jag tackar den gud min mor tror på för att min bror är i samma stad och kan hålla henne sällskap. Jag tackar hennes gud för att hon kommer att bli frisk. (det finns inget annat, hon blir frisk.)
Imorgon ska jag sova ut länge, jag ska ta ett långt bad, jag ska äta en god frukost, boka tvättid. Och jag ska umgås med vänner. Det är min morgondag. Det är vad jag ska göra. Imorgon kväll ska jag lägga mig, jag ska vakna upp på onsdag och känna mig pigg och inte få ångest på väg till arbetet. Det är vad jag ska göra.
Nu ska jag föräta mig på scones och apelsinmarmelad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar