The mess you left behind.

Det är många tankar som rör sig inom väggarna här i lägenheten, det är finns så mycket jag så gärna hade velat ta tag i, men som ersätts av något, som jag inte kan sätta fingret på. Jag vet inte ifall jag ska skratta eller gråta. Vet inte ifall jag trivs inom dessa väggar just nu. Det känns som om jag inte kommer ut. Ingenting känns nog. Jag vill bara att saker ska kännas som om de passar. Min hjärna går på högvarv och den säger åt mig att jag inte ska blunda för det jag känner, den säger åt mig att jag måste höja min röst ytterligare mot mina demoner. Mot de människor som hemsöker mig och sätter krokben för mig. Men det är det otroligt svårt att hitta rösten, jag har tappat den någon gång på vägen hit. Jag vill säga att jag inte orkar mer, vill falla ner i gråt och bara säga nej ett tag. Istället ler jag lite och öppnar famnen, en gång till. Det här med att säga upp kontakten med en familjemedlem är faktiskt, tror jag, bland det svåraste man kan göra. För, i allafall för mig, då det kommer till kritan så slutar man aldrig bry sig. Hjärtat vrider om då man hör att hälsan är dålig, man går ständigt runt med känslan av att man har gjort fel då man bara har varit där och väntat på bättre tider. Man lägger skulden på sig själv. Tro mig då jag säger att jag vill sluta med det, jag har försökt under en sådan lång tid. Och även ifall jag har kommit en bit på vägen så har jag inte riktigt nått fram ifall jag ska vara ärlig.
Jag har ju skrivit tidigare att jag aldrig slutar förlåta och detta kanske är det yttersta beviset på det. Jag har sett upp till honom så otroligt mycket, han var utan tvekan min bästa vän och jag litade på honom på honom. Och att få allting krossat, gång på gång det ger en viss biverkan. Tex detta faderskomplex. Jag har satt mig i relationer där jag måste förändra någon, ordna upp deras liv. För att jag inte kan ordna upp min fars. Jag har sökt mig till män som har samma problem som min far. Som lämnar, ljuger och inte bryr sig. Och nej, jag har nog aldrig lyckats.
Jag vill inte bli såhär påverkad av detta, jag vill rycka på axlarna och säga att jag inte bryr mig.


Men någon dag kommer jag väl dit?