It was love, and some bad love.

Såg ett tv-program igår, det handlade om olika manstyper och vilka de personerna egentligen är.
Och jag kom att tänka på att jag nog avverkat (i brist på bättre ord) män från alla kategorier. Kanske sökte jag , för att jag var nyfiken. Eller så har jag bara lätt att snubbla in i komplicerade relationer. Och jag började fundera på hur mitt liv hade förändrats ifall det inte hade varit så att det rann ut i sanden (och ja, jag är lycklig att de gjorde det).
Hade jag velat vara styvmorsa åt två flickor, bo i ett hus i skogen?
Hur skulle allt ha blivit ifall jag tackade ja till diverse frierier?
Eller hur hade allting sett ut ifall jag stannade kvar hos killen som poppade piller till frukost?
Nej, jag är nog glad över att saker rann ut i sanden, slutade i bråk eller bara inte fungerade. Visst så gör det alltid ont att behöva lämna någon, att bli lämnad. Det är jobbigt att inte lita på någon, eller lita på någon men inte lita på sig själv. Och visst sörjer jag fortfarande vissa relationer, slutar man någonsin göra det? Som de flesta vet har jag väldigt svårt med att förlora människor. Det finns ingenting värre för mig än att se människor försvinna ur mitt liv.
Det är därför jag förlåter gång på gång.
Kanske är det bra att andra personer i min omgivning som min bror, och mina vänner sköter den där arga biten. Ibland kan vi sitta och snacka och jag försvarar medans de skriker, svär och bara tycker illa om.
Och vad är egentligen grejen med att man tex som tjej dras till de som man vet kommer att lämna en? Det är ju helt absurt. Det är just den typen som .... gör en helt fucked up i huvudet. För man kan aldrig riktigt lämna dem.
Och man kan se det i deras ögon, de har nästan en psykopats uppsyn. Det är sant!
Kommer ihåg att jag en gång trodde att jag inte skulle kunna få något bättre, han fick mig att skratta och det tog jag till vara på. Sedan att han inte kunde hålla byxorna på någonsin det förlät jag så många gånger. Det spelade liksom ingen roll egentligen vad han gjorde. När allt kom omkring så gick jag tillbaka till honom. Det var stora armar, det var en famn jag verkligen kände mig trygg i, faktiskt. Men jag har lärt mig nu. Jag kan hålla honom på avstånd. Han finns fortfarande kvar i mitt liv, men för första gången på mina villkor. Jag springer inte tillbaka till honom så fort han ringer. Men han finns kvar, för jag vet att jag känner mig trygg, och han skulle aldrig låta någon göra mig illa. (hör så jävla dumt det låter!) men det är sant. Jag tror inte han förstår att det var han som under så lång tid gjorde mig fruktansvärt illa.

Och alla har väl de där första kärlekarna som aldrig riktigt lämnar ens ryggrad, de finns där. Hela tiden. Jag har iallafall en sådan. Han finns kvar, han har sitt liv. Vi hörs av emellanåt bara för att höra att vi lever, har det bra och inte har några problem. För mig finns det inte ett liv utan honom, jag vill inte ha honom. Jag vill bara inte glömma honom. Har tänkt på det, hur det skulle vara att helt säga upp kontakten, hur skulle det vara? Jag kan inte riktigt se det. Jag vill veta när han skaffat barn, jag vill veta om hans nya jobb, nya lägenhet, till och med om hans nya tjej. Det är en person som har en sådan självklar plats i ens liv.

När jag tänker efter så har jag faktiskt kontakt med alla mina ex. Vissa är faktiskt bland mina bästa vänner.
Och det är så många som säger att man inte kan ha en nära vänskapsrelation med sitt ex. Men det kan man.
Kanske inte direkt. Men det kan komma. Och det är ganska bra faktiskt, man kan få veta om sina brister som flickvän/pojkvän av någon som sitter på insiderinfo. Hur jävla bra är inte det egentligen?

Äsch, nu ska jag sluta prata om detta, ta en dusch och komma igång med denna dag.