Bring me that air..

Jag avskyr att minnas, även ifall mina minnen är det finaste jag har.
Den röda hissen, hur vi tittade ut genom stockholm från balkongen, hur staden gjorde oss till sin och jag kände mig aldrig ensam då. Det är en stad jag avskyr, för att jag älskar den så mycket. För jag minns skratten, utflykterna och alla dessa starka människor.

Den röda hissen, bryggan med kyssarna, marknaden vid vattnet, seinfeld-marathon på hotell, ölen, hur det var att sova på balkongen med stockholms alla tak som gäster, den stora parken där vi lekte kurragömma mitt i natten och bad varandra finnas kvar för evigt, hur jag gick vilse och du plockade upp mig då jag gråtandes inte förstod någonting, ligga vaken med din hand på min höft och jag ville aldrig därifrån. Aldrig bort, aldrig hem, aldrig tillbaka.

Men jag gjorde bort mig, jag gjorde fel. För tusende gången, för det var sannerligen inte första. Och nu har jag knappt någon kvar, det är ett tomt hål på en karta jag försöker klistra ihop. Men jag är glad, för jag blir sällan ledsen. Ibland, nån gång per år , på vissa datum som betyder som jag vägrar glömma så får jag ett meddelande på telefonen. Av personer som lever ett annat liv nu, med barn, förlovningar och de är en livstid bort. De skickar en tanke, ett "Kommer du också ihåg?". Och visst fan kommer jag ihåg.

En livstid bort och jag förstår att de är där, inte här. Det är ett annat liv, som varken jag eller dom lever. De finaste människorna jag träffat.


"Du kommer aldrig få komma till bröllopet, jag kan inte ha dig där, men om du inte är på min begravning så kommer jag att hemsöka dig."

"Men jag skulle gråta alldeles för mycket, de skulle be mig gå ju"

"Du ska sitta längst fram, det ska vara öppen kista, och jag ska blinka åt dig. För jag dör aldrig, det är en låtsas död för att jag har hittat bättre att göra!"

"Sluta nu va? Jag är glad, sluta snacka död va?"

"Sista gången vi ses nu"

"MM."