It was my story.

Jag har sträckläst en bok sedan jag kom hem från jobbet.
Det var en present från Li. Den låg och väntade på mig.
Jag bläddrade till första sidan och efter det var jag fast.
Några timmar senare och boken är utläst.

Det där var min bok. Det där var mina ord.
Det var min uppväxt. Alla ord och allting.

Känslan är intensiv. Hur kan någon egentligen veta?
Jag tror att jag bara har trott att det är min bror som vet.
Som vet precis hur det var, han minns, han kan sätta ord på det.

För det var helt fantastiskt, samtidigt som det var ett fängelse.
Det var varje skratt, varje tår.

Det fanns med i den första klunken öl man drack, det var där då
röken fyllde mina lungor för första gången och den första gången
jag var naken inför en annan människa och det skrek samlag i hela lägenheten.

Ni vet, det var en annan tid. Så mycket som jag hade glömt,
om känslan att inte få, att inte kunna, att allt var fel.

Och jag mår bra. Jag lever kanske inte mitt liv som det var tänkt
att jag skulle göra då den dagen jag föddes. Men jag skrattar och
jag har det bra. Är inte det, det som är viktigast?

Just nu tycker jag det iallfall.