And you better belive it..

Jag kunde inte sluta skratta, jag stod utanför bussen och bara skrattade. Folk gick förbi och tittade lite på mig i ögonvrån. I lilla landet lagom får man nog inte skratta ensam, innan klockan nio på morgonen och absolut inte utan några glas innanför västen.

Men tänk er själva!

Ni har suttit på bussar i nästan en timme, för att ta er till jobbet, ni är trötta och på radion sa de inget vettigt. När ni går av så står det en KALKON och en PÅFÅGEL just utanför bussen. Bredvid varandra. Och tittar. De möter mina ögon och det ser så lustigt ut.

Trelleborg är en konstig lite stad. Jag har skrivit det förr. Men det är lustigt. Kalkoner, hönor, tuppar och påfåglar vandrar fritt på gatorna. Och inte bara en av varje
utan det kryllar av dem.

Jag var bara inte beredd på det.

Förövrigt så var jag tvungen att springa till bussen imorse, jag är en sådan som aldrig missar bussar. Jag har nästan aldrig gjort det. Jag kan komma försent, men det är medvetet eller så har jag irrat bort mig. Men missa en buss, nej.
Men idag sprang jag, snabbt. Busschauffören tittade på mig, och jag såg att han var av det virket att ifall jag inte var där på tre röda så kommer han att köra. Han bryr sig inte om mitt liv. Han vill hålla tider. Så jag sprang, och jag hann. Inte för att jag sprang fort. Utan för att en äldre man stod och frågade chauffören en massa onödiga frågor. Då jag kom fram blinkade den äldre mannen åt mig. Han var räddaren. Han ville mig gott. Och jag ville bara krama om honom. Jag gillar ju inte att komma försent, iallafall inte till jobbet.

Nu sitter jag med kaffekoppen och jag är sådär mysigt trött.
Ska nog ta en smörgås. Med saltgurka.