I remember when..

Just nu andas jag inte lugnt, inte enligt facit någonstans.


Mina ord fastnar, i fingertopparna, på tungspetsen. Långt inom mig.




Vet ni den doften? När man slår hö? Har ni gjort det någongång?
Förut, då jag var liten. Så samlades våran släkt på mammas sida på "Grannäs" som det heter där morfar och mormor bodde förut. Det var stora ängar, alldeles vid vattnet och vi barn hade alldeles speciella gömställen. Vi skrattade och skojade. Det har vi alltid gjort. Det är en bra släkt. Det är mycket kärlek. Men ja, åter till doften. Vet ni hur vackert det doftar? Hur speciellt det är?

Idag så kom det doftminnet över mig, den känslan och jag drogs tillbaka.
Om hur vi slog hö, sprang runt, fick åka i den stora traktorn och köra den lilla. Den var röd och väldigt liten. Den minsta traktorn jag någonsin sett. Om hur vi sprang ner till sjön och badade, eller satt i båthuset och doppade våra fötter i vattnet och fnittrade som om vi gjorde ett hyss.


Det var ett sådant fantastiskt minne. Och det gjorde denna dagen så mycket lättare.
Jag förbannar det faktum att våran släkt aldrig har fotat. Vi har nästan inga foton.
Men vad gör det egentligen? Det enda är att jag inte kan dela med mig av det som ligger mig så nära. Men jag kan tänka på det. Stilla.