when the storm comes...

Det gör ju ingenting, det är egentligen ingen fara. Det är bara det att oron sätter sig i kroppen. Jag klarar inte av att se en person gå under. Det är en sådan ångest att bara ta ett steg tillbaka och låta någon falla, för att man kan inte hjälpa.
Jag kan inte hjälpa och det avskyr jag. Då jag inte kan vara den där klippan för alla,
då deras problem så lätt hade kunnat sluka mig, få mig att falla i sin tur. Men, då jag vill. Då varje fiber i min kropp vill ställa allting till rätta. Då dör jag lite.

För vem är jag, ifall jag måste säga stopp? Vem är jag ifall jag måste bryta? Det är allt annat än hur jag vill leva mitt liv. Men jag måste kanske erkänna att vissa problem är alltför stora för mig att behärska.

Så. Vad ska jag göra?

För att glömma hur jag egentligen fungerar. Hur ångesten över att vara otillräcklig faktiskt rispar huden från insidan, så ska jag träffa lite vänner ikväll och sedan gå och titta på då några kompisar har en spelning. Jag ska stå bland andra människor
och inte tänka. För just nu tänker jag lite för mycket.

Slutkontentan.

Det är en underbar människa, som jag nog alltid kommer att oroa mig för.
Men jag kan inte. Inte denna gången. Jag hinner inte rädda mig själv, ifall jag ska rädda honom.