Oh, brother. Fix my life?

Jag fruktar att jag är den där, som nöjer sig. Jag vill aldrig nöja mig. Fram tills jag lever mitt liv som i "riverside cottage"-serien så kommer jag aldrig nöja mig. Det är inte så det ska vara. Men jag är rädd att det håller på att bli så.

Att nöja sig, är det att ge upp fortsättningen eller en förvrängd version av att uppskatta det man har?

Jag behöver en spark i röven så att jag kastar mig framåt och utåt och inte längre bakåt.
Människor runt omkring mig flyttar överallt i världen, San Fran, Skottland och Latin Amerika. Och jag kan inte ens finna modet att göra en förändring då det kommer till arbete. Plugga. ni vet.

Jag längtar tills min storebror kommer ner på besök. Han ska få äran att prata mig till rätta. Han ska få lägga upp en plan åt mig.