It hurts. You have no idea.

Önskar att benen inte vore så svaga, att rummet inte snurrade så fort, att tårarna inte var så närvarande. Önskar att jag satt hemma, så att jag hade sluppit låtsas att vara så stark. Önskar att jag hade haft smärtstillande som hade kunnat ta bort smärtan och jag önskar att detta aldrig hade hänt. De vill att jag ska åka in, för att kolla. För att se ifall jag kan vänta till på Onsdag. De vill att jag ska åka in, men jag kan inte.

Varför kan ingen bara ta tag i mig, dra mig dit och varför ska jag vara så feg?

Nu måste jag ligga ner. Jag ser dubbelt och ingenting finns längre. Jag har aldrig varit såhär ensam.