I´m sober and the rest are gone.

Jag undrar ifall det är dumt av mig att tänka att jag inte vet, då jag visst vet. Att det är dåligt av mig att tänka att jag inte kan, då jag visst fan vet att jag kan. Och jag vet att alla andra vet att jag kan. Men varför ska det vara så svårt? Och jag famlar iväg från rosengård, till något som inte är det, men som ligger alldeles nära och jag undrar varför inte gatustenarna rör sig under mina fötter. Stampar stampar och allt verkar så stadigt. Så stabilt. Och jag blir rädd. Lite för rädd, lite för rädd. Men jag vet inte vem jag ska vända mig till.

För det kan bli så fel. Man kan säga saker som är bra , man kan vara rolig i flera år. Man kan vara den som alltid skrattar och som tycker att livet är så jävla underbart. Hela tiden. Men man kan också vara den som tycker att det är svårt att bete sig, att det är svårt att se det sanna i människor man verkligen försöker ge en chans.

Och ni kan säga till mig att jag har fel. Kan ni göra det? För jag vet inte om jag har fel, eller rätt eller om jag ens nosar på sanningen om folk. Om er.

Nu ska jag sätta mig tillrätta i soffan, sticka lite lite lite mer på min andra halsduk och jag borde äta. Men imorgon ska jag äta limpmackor och dricka te då de andra åker skridskor. Jag får inte. Eller det sa aldrig läkarna. Men jag antar.

Ikväll har jag druckit alkoholfritt vin. Jag blev inte ens placebofull. Så jävla kasst.