Everything is a war

Telefonsamtal på kvällen som förklarar så att hjärtat börjar slå extra hårt. Som gör hjärtat oroligt. Ett kom in så tidigt du kan, du kanske stannar på observation. Och jag sitter mittemot en som håller hand och klappar kind som är alldeles blöta av tårar. Och jag får ingen ordning på vad som händer. Vännen, den fina, följer med. Håller hand och förklarar. Jag stirrar mest framför mig. Yr och vill sova. Sover fast vill vara vaken.
Lämna blodprov, stick i fingret och tänka "Men jag har ju faktiskt inte så ont", även ifall det gör ont ont ont. och flera läkare som viskar "vad vad vad ska vi göra?" Men varför kan inte saker vara lugnt? Jag är ingen dålig människa. Och folk säger socialtmissanpassade saker och jag orkar inte ta tag i det. Jag blir arg för jag är förtvivlad. Förstår inte folk att det känns bättre ifall de bara säger att de tänker på en, ger en kram och stryker bort det onda från kroppen? Att de får mig att skratta betyder mer just nu är att älta, analysera och vara där för någon annan. Och jag satt bland vänner som skrattar, som stryker bort och som bara finns där. Och huvudet snurrade runt runt runt och det var hem hem hem. Här hemma snurrar det lika mycket. Men här får jag gråta. Jag får falla. Och jag kan vara hur liten som helst. Jag kan vara den minsta.

Jag hoppas på en lugn helg. Utan ont. Utan tårar. Jag ser framemot att vila, vila och vara utvilad på måndag. Jag ska inte sätta min fot på det där stället förrän måndag. Och de ska fan i mig inte få skära i mig. Fuck no.