Jag sitter på sjukhuset, nere i det stora väntrummet, på fastande mage, törstig som få och förstörd för att min kropp inte fått morgon cigaretten. Jag lyssnar på bra musik för att få bort tankar ur huvudet. Har sovit tre timmar inatt för att tankarna vill inte lämna mig i fred. De har tagit en massa blodprover nu. Stuckit fel och stuckit rätt. Det gör ont i handen efter den stora nålen. Och min mage kurrar. Verkligen låter.
Snart snart snart snart får jag veta. Då får jag veta när, om och hur.
Blir det idag? Vad gör jag om det blir idag? Jag vill kunna förbereda mig. Och det kan jag inte då jag sitter ensam i ett iskallt väntrum. Borde det inte vara varmare? Det är ju tydligen sjuka människor som spenderar alltför många timmar här. Jag borde inte vara här. Min mamma är orolig och jag vill inte göra henne orolig. Inte då hon är 150 mil bor. Hon vill köpa resa ner hit, hon vill ta hand om. Men jag tror jag skulle tycka allting var lite för farligt ifall hon var här. Nu måste jag låtsas vara stark och det är jag inte, men jag låtsas väldigt bra. Om hon var här skulle jag tillåta mig själv att falla längre ner, snabbt och jag vet inte. Jag vågar inte falla ner. Jag har riktat in mig på att jag ska vara tillbaka på jobbet på lördag. Och jag vet att jag inte kommer kunna. Men jag måste tillbaka. Jag kan inte vara såhär, det får inte vara såhär. Jag sover så länge nu, jag skrattar men jag älskar att slita ut denna arma kropp. Och jag hatar att den sagt nej. Den säger nej nej nej och jag vill bara tillbaka. Jag vill somna utmattad varannan natt och vara uppe och faktiskt känna att jag gör nytta. Just nu gör jag ingen nytta. Just nu förlitar jag mig på andra. Det gör jag aldrig annars. Jag tar hand om, jag blir inte omhändertagen. Det fungerar inte så för mig.
Om en timme borde mina provsvar ha kommit tillbaka. Om en timme borde jag ha svaren på den närmsta tiden. Over and out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar