Jag var nog aldrig den personen, aldrig någonsin, inte ens lite. I vissa sekvenser av mitt liv, hittills så var jag kanske snudd på. Jag var nära att vara den. Men i takt med att vissa saker lugnar ner sig, så eskalerar andra. I sekunden som man börjar lugna ner sig, växa ikapp med alla visioner man haft om var man skulle vara , just nu, så är det som om andra saker kommer fram. Allt det där man låtsas vara.

Men visst är det sjukt att folks uppfattning om en själv, och min uppfattning om andra är så jävla svår att bryta. Det är så fruktansvärt svårt att förändras och tillåta folk att förändras.

Och beröringen från inatt, imorse börjar sakta försvinna från min hud och jag vet ju om att man glömmer bara en kort tid. Bara i ett par timmar så glömmer man. Jag vet om jag antagligen är mer naken nu, med kläder på. Mer naken nu än vad jag någonsin varit.

Jag är lättare att såra nu, jag är skör men otroligt stark för att jag låter mig vara just det. Förr har det varit lätt. Lätt att glömma, allt. Länge. Det fungerar inte så. Inte längre. Jag kan tafatt dra täcket över huvudet och sova bort flera tusen år ifall jag vill. Men jag vaknar ju, jag går ju upp.

Jag är mer naken nu. Men mer stark än alla andra.