Det är så patetiskt på så många sätt, att jag drar mig från att vistas på samma ställe som den här personen än, så här lång tid efteråt. Att jag planerar hur jag ska skratta bara för att försöka såra något som jag inte vill göra illa. Att jag inte vet om jag förmår att hälsa även ifall jag vet att någonstans där inne har jag en vän. Jag vet att jag har det för vi är så lika. Vi har suttit på så många fester tillsammans där vi har viskat små ord och förstått en hel värld. Där vi gått iväg och kedjerökt cigaretter i köksfönstret och värmt fötterna mot varandras. Vi har bråkat minst lika många gånger och vi har puttat ifrån varandra fler gånger. Vi har varit på så jävla många äventyr tillsammans, litet som smått. Musiktävlingar och promenader och herregud vad jag saknar.

Men nog är nog, en gång för alla.
Ibland är bara en stad för liten.