Tre år sedan världens helvete.

Bryter ihop lite. Inte stor alls idag. Ingenting idag.

Dum som jag är så gillar jag känslan av att det börjar bli höst. Plötsligt blir det tillåtet att vara en smula melankolisk och det är inte alls fel att få låtsas ha PMS dygnet runt, hela månaden. Då blir det inte konstigt att man myser under en filt framför en bra film och äter choklad. Allt det som är en smula förbjudet blir tillåtet och under några månader lever vi utan regler. Att saker kan bli så fina.

I helgen har jag låst in mig hemma, anledningar kan vara allt ifrån brist på pengar eller bara för att jag verkligen har behövt kurera kropp o själ med sömn och försöka pressa mig till att bara umgås med mig själv. Och det har varit bättre än vad jag tänkte att det skulle vara. Nu ska jag fylla på kaffet och hålla mig själv i handen ett litet tag.

Fantastiska dagar i Piteå, skrattade i en evighet med gamla vänner och familj som jag älskar så innerligt. Kramade om min morfar och mormor som båda två blivit kortare, äldre men är lika starka som man minns dem från det att var liten. Sov tusen timmar per natt och badade varje dag. Rensade ogräs och fixade med blommorna och hade det bättre än det egentligen går att ha. Nu är jag i Malmö och jag har saknat det. Hemma.

Sitter i ett varmt Norrland, dricker kaffe på verandan hemma i byn. Mamma sitter på andra sidan bordet och läser en bok. Det är fint här. Helgen har varit underbar. Världens finaste grabbar, världens bästa bror, öl och kramar och bad tidigt på morgonen. Är trött i kroppen med själen mår bra. Den vilar och andas. Och om inte det här vore mitt alldeles egna bästa ställe på jorden så har jag ingen aning om vad jag hade tagit mig till. Här mår jag som jag borde, alltid. Tänk vilken tur jag har. Ändå.