Jag är tjugosex år gammal, men alltid bara alldeles barn bredvid honom i ett rum. Alltid barnsligt fascinerad av alla berättelser och ord, som en värld ingen var delaktig i, tindrar med ögon när jag förstår var jag kommer ifrån - när jag förstår alla sidor hos mig - för de är skapta, gjorda, de är en sann kopia av honom. Och jag har varit arg, gud vad jag har varit arg. Och sårad. Och ensam. Men jag tittar en sextiotreårig man, en far, i ögonen och säger att jag är stolt. För gud, vad jag är stolt. Och glad. Och aldrig ensam igen.

Då förälskelsen till staden plötsligt inte bultar i bröstkorgen
jag drömmer om andra platser att skapa
ögonblick på
andas varje tegelsten, flämtande
gaspande efter nytt

Om nya unga
oförstörda, olevda fötter
som inte hittat hem
som berusande känner
Allt

Det har förändrats nu, allt har ändrats nu
Inget famlade, inget ramlande
Staden fascinerar mig inte längre






                                     Han gör det. 

Tusen, tusen tusen tusen , jag lovar, tusen andetag, ytliga små andetag i en söndersargad bröstkorg. Tusen, jag lovar dig, ömma smekningar mot ett sönderslitet du. Miljoner, tusen, lova mig, minuter kvar tills allt försvinner? Lovar du mig, att aldrig gå förbi, aldrig vända om, aldrig ta mina ord på allvar då varje cell i min kropp skriker, gastar och kastar omkull. Andas tusentals korta, små andetag med mig, aldrig mot mig, håll handen mjukt, hårt, ömt. Se mig alltid, även då jag omedvetet gömmer mig bland de minsta, av de minsta tankar som kan fylla en söndersargad bröstkorg. Och när jag säger orden att jag är stark. Håll alltid med mig, låt mig säga det, låt mig. Du, kommer alltid vara den. Jag älskar. Mer än någon gjort någonsin förut. 

Jag har inte skrivit på nästan 6 månader, och det har hänt så fruktansvärt mycket sedan dess. Jag sa upp mig från jobbet som jag jobbat på i nästan 4 år. Bara ringde en dag och sa att nu ska jag sluta. Åkte upp till Piteå över sommaren och spenderade tid med familjen samtidigt som jag jobbade på ett boende. Det var fint. Fint att få vara hemma. Träffa vänner, ha riktig kvalitetstid med familjen. Det har jag inte haft på 5 år. Helt underbart! Nu, har jag börjat plugga. Sociologi och Rättspsykologi. En helt ny era i mitt liv. Och fantastiskt kul! Utmanande, och spännande!
Åkte upp som singel, tänkte att jag inte var redo eller var ute efter att träffa någon, falla för någon, kanske med ett hjärta som var lite naggat i kanterna och som ville bli starkare. Och i takt med att jag blev starkare (och är stark nu!) så föll jag för en fantastisk kille. En som alltid vill mitt bästa, någon som älskar mig och allt vi har. Nu för några dagar sedan blev vi officiellt sambos. Vi håller på att skapa oss ett liv tillsammans och jag vill aldrig att det ska ta slut. Jag har aldrig varit såhär kär. Aldrig älskat någon på det här sättet. Och jag har nog aldrig känt mig såhär trygg med någon förut.
Ni vet, då man ser på en människa och bara känner att allt är möjligt, att jag vill inte göra något utan honom. Älskar allt med den här mannen. Han är så fantastiskt rolig, snäll, vacker, trygg och är bara helt underbar.

Tänk att jag säger det, tänk att jag hittade honom.

 

Har väntat på den här läkartiden i 7 månader. Och nu är den här. Och jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag orkar inte det här.

 

Det senaste året har för mig varit så livsomvälvande & livsbejakande på samma gång, så stormigt men samtidigt så lugnt. Då man finner sig ifrågasätta allting utan att för den delen backa eller fly från svaren, som inte alltid varit de man hoppats på. Då mitt problem alltid varit att jag inte vill se, väljer att inte förstå, springer ifrån ofrånkomliga sanningar. Varit trygg i min egen misär & tänkt att ingenting måste förändras, att människor kommer att komma tillbaka till mig bara jag stannar kvar där jag står. Och visst, visst är det så ibland.
Men jag har alltid trott att man måste göra så. Att jag måste sörja kärleken som inte fungerade, att ingenting får ta slut. De senaste månaderna har jag tillåtit mig själv att sörja och gå vidare. Inse att jag faktiskt borde se mig som lyckligt lottad som fått ta del och vara en del utav någon annans liv, och inte krampaktigt hålla kvar, bara för att jag inte ska vara den som lämnar någon.
Jag har slutat kompromissa om min egna lycka. Vilket har fått mig att avsluta en relation som fick mig att må bra stundvis. Men som inte var , det där. Jag vet om att jag är en sådan obotlig romantiker. Att jag lyssnar på kärlekssångerna och önskar att jag var där, i den. Jag har slutat titta på mig i spegeln och bara se fel.
Jag prövar göra nya saker, i situationer där jag så ofta känt mig fel. Vågar lita på mig själv, det många så ofta sagt åt mig att göra.
Vågar vara ärligt med vad jag egentligen vill ha ut av livet och blir inte förtvivlat rädd av att inte lyckas. Andas lugnare. Är lugnare.
Jag har mina stunder, där jag ligger på golvet, helt förlamad, förtvivlad och tycker mitt hjärta är alldeles för strimlat, för stampat på, för mörkt. Och det är så. Det får vara så. Då mina känslor ofta sitter utanför kroppen, men samtidigt är jag så svår att få still på.

Då min största rädsla i livet har varit att glömma, att förlora något, inser jag nu att släppa taget om något inte betyder att saker har förlorat sitt värde. Att man måste låta saker ha sin tid, sin plats & att alla människor har plats för alla minnen.

Är så lyckligt lottad över att jag kan bo i en stad jag älskar, 150 mil från min hemstad, och fortfarande ha kvar de mest fantastiska vännerna där uppe. De som väntar, och alltid är där. Ett telefonsamtal bort. Som släpper sitt liv för att få några timmar med mig då jag är och hälsar på. Som alltid ger råd och intresserar sig. Jag ser framemot en sommar i den staden. Med ljusa sommarnätter och bad i de norrländska sjöarna. Jag längtar efter min mamma. Som alltid ställer upp, pratar och är där. Jag längtar efter min bror. Som alltid kommer vara min bästa vän. Min styvfar som tröstar och är stark då jag faller. Efter allt som är min ryggrad och som får mig att stå starkare nu än vad jag någonsin gjort.

Jag vet om att jag kommer falla tusentals gånger till. Jag vet det. Jag vet att jag kräver så mycket utav mig själv och jag kommer nog aldrig vara där. Kämpar alltid med att aldrig vara nöjd. Har svårt att slappna av inför någon. Har svårt att skratta bland nya, har svårt att släppa in. Folk har tagit alldeles för mycket av mig genom åren. Jag har gett för mycket. Jag har älskat, och gud som jag älskat.

Och nu? Nu ska jag älska mer. Mig själv.