Jag säger bara fan.
Det är jobbigt, det är komplicerat och jag blir inte klok på
mina tankar. Utekvällen igår var bra, det var bra. Men,
(ja, det finns ofta ett "men"-med i bilden) så blev det lite för
mycket för mig igår. Inte av alkoholen, men av allt annat.
Min hjärna gick på högvarv och jag var glad över att Maja
var med så jag kunde luta mig en stund mot henne och
bara andas litegrann.
Att sedan åka till jobbet, utan att få släppa allt innan gör bara
att jag nog klöser sönder min ryggrad här i ensamheten.
Tankarna maler bara på och jag kan inte stoppa det,
kan inte ta en time-out, hur gärna jag än hade velat.
När jag stod där i slussen mellan rökrutan och dansgolvet
så blev jag verkligen så jävla arg, arg på mig själv, arg på
den här personen och jag kan ju inte göra något!
Jag måste stå brevid och titta på, och verka hela jävla...
obrydd?
Och jag har gjort det förr, det är inte första gången,
men det är att gräva den där graven som är min, helt själv.
Och det är ju egentligen bara korkat.
Men vad ska jag göra?
Nej, nu ska jag ringa min mamma.
Hon kommer att säga snälla ord.
Tala om för mig hur mycket hon älskar mig, och jag kommer
att höra på hennes röst att hon menar det, att hon menar varje
ord som kommer ut ur hennes mun.
Som igår.
Vem har en mamma som ringer vid elvatiden bara för att säga
att hon bryr sig och "du är det enda jag har".
Vissa hade kanske bara blivit irriterade, men jag blir glad.
Min mamma är det finaste jag har, för hon är det enda riktigt
ärliga jag har. Och just nu saknar jag henne mer än
jag saknar något annat i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar