Det känns som om jag hånglar med en farlig dröm, som om jag kliver lite fel bara för att jag vet att det är en mer spännande väg att vandra. Och kanske är det precis det som kommer att få mig att falla, förstöras. Men jag vill så gärna känna saker igen, så gärna få mig själv att förstå att jag inte är utom räddning. Jag kysser en obehaglig hemlighet för att få mig själv att stanna upp, en sekund, en minut för då rusar jag kanske inte förbi allting som jag vet att jag älskar. egentligen. Jag har tappat hoppet om mycket som hade kunnat bli, kunnat vara och jag ångrar det inte. Men jag sörjer att jag inte kan låta mig själv vara glad. Ensam.