Energin börjar komma, viljan att hitta på saker, lugnet att stanna hemma och titta på dåliga filmer istället för att gå utanför dörren. Kanske var det en det just det jag vill ha, det jag behövde. Det är ju inte så att jag är någon annan, men saker börjar klarna. Och man kan sakna sakna sakna ihjäl sig, men det gör ingen glad, verkligen inte mig. Ibland avskyr jag mitt goda minne och min naiva syn på människor. Och jag blir arg, förtvivlad då jag inser att den sommaren, den hösten, den vintern och absolut inte den där våren kommer att komma tillbaka, någonsin. Men jag har aldrig heller tillåtit mig själv att sluta sakna så förtvivlat. En livstid av nostalgi som inte tillåter en av känna vad som händer nu. Man ska leva som man lär och jag lär mig aldrig.


Nu är nu och det är klart att jag saknar somrarna i Stockholm, saknar vintern där det var hårdbröd i sängen och våren bland vänner i parker och hösten i bokskogarna.

Det är klart att jag saknar och att jag längtar tillbaka. Men jag gillar allt som händer nu.