Hon stod där i bakgrunden hela tiden, med håret i sin löst uppsatta knut som om hon alltid varit där, vilket hon antagligen har. Bara när karaktären föll likt den tyngsta ridån så var hon borta. Och jag vill säga att jag är större än så, mitt hjärta klarar mer än det. Så lätt får man inte mina ben att darra. Men allt det är en lögn. Allt. Även om jag är glad nu, andas lättare så brinner allt så starkt inom mig. Hur lätt det var för dig att röra vid mig, hur enkelt du alltid kastat bort mig. Och jag ska alltid vara ett litet telefonsamtal bort. Vad gjorde det mig? Att aldrig förtjäna mer.

Medans du ler ditt finaste leende in i en kamera med henne i bakgrunden så bekymmerslöst så famlar jag krampaktigt runt bland rusande tankar, försöker lita på, försöker inse att jag är värd det som är bra i mitt liv. Att jag är värd han som står bakom mig.

Det enda jag vet är att jag har mer karaktär än dig, jag kastar aldrig och jag har aldrig lurat han som lugnt håller sin hand över min bröstkorg, han som får mig att vilja vara bra.

En månad. Det känns som längre. På det bra, hjärtat dunkar sättet. Jag har fortfarande inte flytt, jag håller hans hand även på gator jag känner folk. Jag kysser honom på trottoaren där jag sprungit förbi många gånger, med andan i halsen och nu är jag lugn. Hans skägg är långt, och ibland då man kisar och det är morgon då han är sådär riktigt varm, nästan brinner under lakanen så ser han ut som Jesus. Eller då jag ska sova före honom, då mitt jobb tvingar mig att sova bort timmar jag hade kunnat vara vaken i soffan bredvid honom så pratar han för sig själv på ett väldigt ickepsykotiskt sätt. Han råkar säga något. Inte nödvändigtvis till mig, och även ifall jag blir tröttsur och ber honom vara tystare så saknar jag det så förfärligt då jag måste somna ensam hemma hos mig.

Från sanning till en annan sanning, som på en sekund förvandlar den andra sanningen till en smutsig lögn. Och jag förstår inte hur i hela helvete jag har kunnat göra som jag gjort förr. Nästan 9 år av ångest. Och jag har inte fått ut något alls utav det.

Jag är glad över att det är över. Jag var inte det förr. Nu är jag glad över att det är över. Över. Slut. Över. Jag smakar försiktigt på orden ofta, och mitt hjärta krampar inte av smärta längre. Jag ser en framtid, med någon som faktiskt är där. Varje dag.

Varje dag.

Då man egentligen mår bra, hjärtat klappar fort med stadigt men då man ändå hatar allt vad man själv är. Då man vill lägga sig under täcket och aldrig kliva upp. Då kroppen gör ont och då man ifrågasätter allt. Tolkar allt fel. Gråter i smyg på jobbet. Önskar ibland att det bara kunde vara lugnt.