En månad. Det känns som längre. På det bra, hjärtat dunkar sättet. Jag har fortfarande inte flytt, jag håller hans hand även på gator jag känner folk. Jag kysser honom på trottoaren där jag sprungit förbi många gånger, med andan i halsen och nu är jag lugn. Hans skägg är långt, och ibland då man kisar och det är morgon då han är sådär riktigt varm, nästan brinner under lakanen så ser han ut som Jesus. Eller då jag ska sova före honom, då mitt jobb tvingar mig att sova bort timmar jag hade kunnat vara vaken i soffan bredvid honom så pratar han för sig själv på ett väldigt ickepsykotiskt sätt. Han råkar säga något. Inte nödvändigtvis till mig, och även ifall jag blir tröttsur och ber honom vara tystare så saknar jag det så förfärligt då jag måste somna ensam hemma hos mig.