Det känns som om jag tappar mig själv i det här, som om det är alldeles för svårt att må bra, för svårt att blicka rakt fram och inte vilja stanna upp och skrika varje sekund. Och i det måste jag vara mig själv trogen, vara trogen allt jag är och tycker. Och innebär det att jag spärrar in mig i min lägenhet ibland, så får det vara så. Det måste vara så.