And you don´t know how much this hurts.

Misstag, misstag, oh älskade misstag.
Det är aldrig lätt att ha koll på sitt huvud,
tankarna yr och känslorna gör att allting tar flera
språng, ibland i fel riktning.

Varför är det alltid så?
Att vissa saker kan man inte riktigt kontrollera,
inga handlingar eller ord kan förneka det
faktum att vissa saker ligger bara i vår natur.

Jag satt där och kom verkligen på att mitt liv
har kretsat så länge kring något, kring något.
Och jag har aldrig kännt att det har varit nog.
Som den där drogen som alla pratar om.

Kan det vara så enkelt att vissa saker aldrig
går ur kroppen? Kan det vara så att man ibland
måste bryta en kontakt för att minnet ska få vara fint?
Så att man ska slippa titta tillbaka, minnas allt
som något infekterat.

Kanske måste man säga hejdå för att kunna hälsa något
nytt in i sitt liv? Men det gör så förbannat ont att säga
tyst för sig själv att just nu.. nu får det vara nog.

Och jag hatade verkligen att titta in i ett par ögon
som jag har litat på, som jag har räknat med och
jag hatade att höra den där rösten som alltid har fått
mig att le. Jag hatade att vara där, för jag vet att
antagligen ifall vi möts på stan, på ett café eller på en krog
så är det bara en svag hälsning.

Ni vet känslan av att det måste göras, det måste hända
men man hatar varje sekund av det som faktiskt verkligen
händer i kroppen, vad som händer med tankarna då
man faktiskt bestämmer sig för att vända om och gå.

Det är inte alls så att det var såhär jag ville ha det,
jag ville inte känna att det var detta som var tvunget för
att kunna gå vidare, jag var bara tvungen att förändra och
detta blev utfallet. Detta blev lösningen.

Lösningen? Vad hemskt det låter.
Det har ju egentligen inte varit ett så stort problem,
det har bara varit något som skavt de två senaste åren.
Det har varit .. fruktansvärt jobbigt.

Kanske är det en lögn, men jag tror att allt är över nu.
Vänskapen, den är nu ett fint minne.

Kanske går det att ta upp igen senare i livet.
Vi får se. Vi får helt enkelt se.