Its a bad day.

Nu ska jag beskriva hur jag verkligen mådde i höstas, fram tills i januari.

Jag gick runt i en bubbla. Klarade inte av människor som tyckte om mig.
För jag klarade inte känslor. Varje känsla tog musten av mig. Gav mig ångest.
På morgonen grät jag för att mina andetag var så jävla tunga. Det gick knappt att
ta sig upp. Jag jobbade, musklerna kämpade för att hålla mig uppe.
Jag tvingade mig ut för att träffa människor. Satt i en timme, lyssnade på andras prat.
Gick hem, sov. Sov från minuten jag kom innanför dörren tills det var samma sak morgonen
efter. Sov för att då var jag inte vaken. Då var jag bara inte vid liv. ¨

Det är sjukt.
Men den tröttheten var total. Blev besviken på mig själv över att jag försummade människor,
vilket jag var tvungen att lägga på en hatthylla för att ens orka ta mig upp, ens
orka gå till jobbet. Och jag är duktig på att ta på en bra fasad då jag rör mig utomhus.
Men hemma, där föll allting.

I januari träffade jag en person som faktiskt vände på allting. Jag tog tag i saker.
Sa till jobbet att jag ville gå ner i tid. Eftersom jag faktiskt inte orkade mer.
Jag började känna en smula motivation. Och det var för mig helt galet.
Orkade skratta, orkade känna och orkade vara i samma rum som människor.

(även om personen försvann, så finns den där känslan kvar, att jag inte behöver slita ut mig)

Och i detta, så pratade jag inte med en jävel nästan. Jag ville inte att någon skulle tycka synd om mig
så antingen skrattade jag bort det, eller så sa jag ingenting alls.
Kunde knappt prata med någon . Om något. Och fan i mig inte de som känner mig bäst.

Och alla pratar om hur det känns att gå in i väggen, och antagligen så var det jag gjorde bara att
taffsa lite på den, nudda den lite lätt. Men det önskar jag ingen.

Och nu sitter man här, börjar må bättre. Och då visar det sig att man har en jävla massa förlåt att säga, tydligen (av en ANONYM person här på internet, ojoj. galet. ) då kommer den där klumpen i magen.
Då kanske det bara gäller att andas lite grann. Och försöka göra en ny grej. Säga saker man vill ha sagt.
Som kanske, tack. Förlåt, eller bara hej.


Jag vet inte när. Men jag vet att det kommer.