It´s called life.

Jag har kommit fram till att jag inte kan ta en "powenap", inte alls faktiskt.
Efter att jag varit ute hela dagen igår, gått på stan, köpt vissa saker och druckit öl på möllan,
storhandlat på citygross så kom jag hem. Thor och jag planerade lite smått att hitta
på något och jag peppade på att ta en lång kvällspromenad. Det slutade med att
vi tänkte "sova en timme för att vinna lite energi". Jag kliver upp efter en timme
och efter det fanns det ingen återvändo, eller jo, det var ju det de fanns.
Jag återvände till sängen, låg där och var lite lycklig. Över att få sova.

Efter att jag har jobbat natt så kan jag inte sova, det ger mig huvudvärk.
Kanske för att jag verkligen verkligen behöver sömnen. Men nej, jag tror jag hoppar
det i fortsättningen. Vilket ger ett resultat av att jag sover 3-4 nätter av 7 i veckan.

Idag är det Valborg. Det är "supa från klockan tio på förmiddagen till en tidig morgon",
men jag känner mig rätt vuxen. Jag är på jobbet, ska jobba till tidig förmiddag imorgon.
Och jag har inga problem med det. Förr har jag alltid fått en sorts ångest över att inte
vara med. Men inte nu, jag tycker det känns rätt bra att jobba. Sedan att det är natt mot
storhelg det gör verkligen inte saken sämre. Pengar ger lycka.

Hur kan lönerna variera från en arbetsplats till en annan inom ett och samma företag?
Jag kan säga som så, jag gillar trellehulla mer och mer för varje dag.

Och jag har en barnslig förtjusning i bussar. Att åka buss är roligt. Att titta på människor
är roligt. Ju länge bussresor desto bättre, fast det förståss, efter tre timmar så har man träsmak
i baken, det skippar jag gärna. Fast det kanske inte är så konstigt att jag gillar bussar så mycket.
Efter 600 timmar spenderade på buss om året i tre år, så vore det kanske knäppt ifall jag inte vant mig.